Bygga in son självkänsla

Var ett tag sen jag skrev något i nattbarn. Mycket har hänt och man har kanske tappar lite av det där med självkänsla att man inte är värd något även om ger sig in för att det inte är så det är. Kan känna det mig det just här och just nu. att jag gillar det där bilspelet jag spelar men så trött på att se andra vara tuffast, bästa. Själv ser jag inte på det jag ser rädda små spelare som inte vågar stå på egen fot och måsta ha dubbla konton för att komma upp i högre nivåer. Blir bara så trött och less att se andra skryta om hur bra de är medans de skiter i om man själv är bra eller inte bra. Jag ska ta ett exempel som jag hitta lite från andra sidor här på internet bygga upp lite med mina egna ord. Det handlar lite om vad och hur jag känner det.
Jag är ju gängledare med mina två gäng på bilspelet biltjuv.se. Varit det länge nu. Men bland känner man att man inte orkar eller ja orkar och orkar det handlar väl lite mer om ett förvirrande vredesutbrott. Att bygga upp två identiska likadana gäng krävs det ju ett enormt stöd att hålla sig på banan och inte halka efter med något av dem. Ena gänget levlar lite långsamt, lite så där halvslarvit och har lite för mycket av de goda och ibland lite av det onda i sig. Men för mig insruerar jag hur jag  ska göra om jag inte har tid med att levla båda gängen. Detta skulle jag ju ha tänkt på innan jag startade mina två gäng. Men så kommer det en del gamla spelare som ska visa sig duktiga och ska försöka göra sig till åtlöje genom att försöka få mig ur balans och få mig ut banan. Spelar ingen roll vad de än säger så känns det som bara man gör fel hela tiden. När nån sitter och skryter om level efter level och hur de tar sig upp kvävs man nästan av att inte ens finna sig där inne. När nån kommer med spydiga kommentarer och det finns tendens att jag ska notera ner spysigheten än själva gänget som det andra gänget har att komma med. " Vi levlar miljjoner gånger fortare än er gäng. Det här är en enkel syssla som till och med andra kan lära sig."






 

En äkta vän

Det finns stunder i livet som man skulle velat man gjorde innan det är försent. När man är barn och tonåring går man igenom mycket förändringar och först när man själv blivit förälder och får barn och de växer upp och blir tonåringar det är då man ser tillbaka och vill minnas vad gjorde jag för fel när jag var barn, Visst jag kunde säga elaka saker om min mamma och fick pappa att bli arg men samtidigt innerst inne älskade jag min mamma.

Jag upplevde min mamma som jag inte fanns för henne, att hon älskade min bror och syster mer. Jag var mycket tillsammans med min faster i Hudiksvall som barn men också en del hos min farmor för jag inte ville vara hemma. Hos farmor fick jag vara mig själv göra det jag ville. Sak samma var det hos min faster i Hudiksvall få vara mig själv. Hos henne hade jag en hel lägenhet för mig själv hos farmor en kammare, men fick också vara på hennes övervåning helt ensam. Så när hon farmor dog, dog även min gnistra för mamma och pappa för jag hade ingen jag kunde vända mig till. Visst jag hade vänner men de var så upptagna med att leka med det jag inte gillade och jag stängde ofta in mig.

Skolan var mig en plåga jag tvingade mig dit även om jag avskydde lärare såsom kompisar. Ingen såg det jag såg, ensamhet, sorg, föräldrar som bråka om pengar, en pappa som drack sig full var och varnnan helg ibland veckovis. Jag var livrädd för honom att han skulle slå mig vilket han ofta gjorde både i slag och ord ibland. Inte så där såna där ord som kärring och sånt utan mer som " vet du hur mycket pengar det här?", "nu säger du förlåt till mamma" ibland visste han inte alls varför jag blev arg på mamma för jag vågade inte säga imot honom.

Att vara rädd för någon familjemedlem är inte roligt för någon, men samtidigt så lärar man hitta lösningar och våga pratat oavsätt om det gör ont att ta till hjälp.

Att vara tonåring idag är inte lätt och man hamnar oftast i fel händer hos sina "de så kallade vänner". När jag började studera tillsammans med Jehovas Vittnen börja jag funderar en del på det där "Vad är en äkta vän ? " Det som slog mig var att en "äkta vän" står där ovasätt om det snöar, regnar, stormar, eller när man är sjuk. En "äkta vän" ringer och säger " Hej, jag ville bara höra hur det är efter din mammas begravning"  En "äkta vän" står där när även du faller. Men de flesta vänner behandlar dig som luft de ser inte dig, de bryr sig inte. Hur vet man då när man är tonåring och ska välja sina vänner? Det vet man inte först man börjar granska sin omgivnig och ser sig om och ser sina vänner uppföra sig. De kanske inte bjuder dig på sina kalas, de kommer inte när du själv ska ha kalas, de skrattar bakom din rygg och fnissar åt ditt sätt att vara. En "äkta vän" behöver man inte spela teater inför varje gång man träffar som man kanske behöver med en annan vän.

Att tycka föräldrar är pinsamma, det finns föräldrar som är värre. Varför de vill krama sina barn, är mycket för att de vill sätta värde på sina barn och visa att de älskar sina barn oavsätt barns förändringar. Det kommer komma en tid då man verkligen kommer sakna det där lilla extra. Visst jag tyckte min mamma var pinsam med i vissa dagar men jag älskade henne jättemycket. När mammas sista tid var läste jag dikter jag skrivit till henne. Och hon svarade med att jag skrev väldigt bra dikter. De orden jag sa var " tack mamma det värmer mitt hjärta, för hela mitt liv har jag trott att varje dikt jag skrivit och du inte lyssnat var att slänga dem i en papperskorg."

Att gång på gång säga "jag älskar dig", få krama sina barn oavsätt hur situationen ser ut gör att man känner att en mamma är inte bara en mamma utan också en "äkta vän". En "äkta vän" som bryr sig, som ser dig, som vill känna att man är älskade. En mamma vill skydda sina barn för faror, faror om en oäkta vän vill få in dig på fel spår.

En äkta vän är som Jehova Gud. Han lyssnar till dina tankar genom böner, han ser dig, han vill hjälpa, skydda, värma, ge kärlek, tygghet och så mycket mer.