måndag 25 juni 2018

intellektuell funktionsnedsättning

Skäms inte för att jag har det. Eftersom jag har fattat att det varit något som var fel sen jag gick i skolan.
Men vad är det för något det där Intellektuell funktionsnedsättning (utvecklingsstörning)
Det sägs på en sida att ungefär en procent av befolkningen i Sverige har en intellektuell funktionsnedsättning (tidigare kallat utvecklingsstörning). Personer som har en intellektuell funktionsnedsättning har ofta även andra funktionsnedsättningar, som till exempel rörelsehinder, cerebral pares, autism, eller en syn- eller hörselnedsättning. Det finns olika grader av intellektuell funktionsnedsättning, som innebär allt från en mycket svår funktionsnedsättning, till att personen med visst stöd kan leva ett självständigt liv..
Så att ha en intellektuell funktionsnedsättning innebär att ha svårt att förstå och lära sig vissa saker. Intellektuell funktionsnedsättning påverkar hela ens liv, men bra rutiner och ibland även hjälpmedel kan göra vardagen lättare.

En intellektuell funktionsnedsättning kan bero på många olika saker. Det är ganska vanligt att samtidigt med den intellektuella funktionsnedsättningen ha epilepsi, CP (cerebral pares) eller andra funktionsnedsättningar som till exempel autism eller nedsatt syn. Det är också vanligt med hjärtproblem, depression, sömnstörningar, ätstörningar och fetma.
Intellektuell funktionsnedsättning kallas även utvecklingsstörning eller kognitiv funktionsnedsättning.

För mig är en lindrig intellektuell funktionsnedsättning innebär att man klarar det mesta själv men behöver hjälp med vissa praktiska saker som till exempel att sköta sin ekonomi.
Vid en måttlig intellektuell funktionsnedsättning kan man oftast tala och förstå sådant som är enkelt och hör ihop med vardagslivet. Man behöver stöd av människor som ser till att man har det bra och hjälper till med till exempel mat, kläder, tider och ekonomi.

Som idag. Eller ja i natt funderade jag mycket på det här med min ekonomi och har svårt med handla. Jag tex handlar förts och tänker sen.
Och ibland köper jag saker jag inte ens behöver. Händer också att jag handlar för att jag vill tröstäta.
Att jag inte vet på ett ungefär hur mycket pengar jag ska avsätta till mat när jag ska ha mina tre barn.

Det händer också att jag gör saker som jag kanske inte ens vill göra. Men att mitt tänkande säger JA fast jag kanske borde säga NEJ.
Vilket kan leda till att jag mår skräp och vill bara glömma och ibland stänga in mig i nått rum och gråta. Men att tankarna fortsätter att mala på tills jag rättat till problemet. Så som idag när det gällde ekonomin. Jag har sen i våras funderat på vad rätta medlet är när det gäller just handling och tog upp det med boendestödjaren. Som skulle föra ärendet vidare till sin chef. Så jag hoppas hans lösning blir ett bra sätt att få mig att tänka.

Eftersom när jag gick på gymnasiet funkade det bra när min pappa gav mig en viss summa en gång i veckan. Men att nu har jag ingen pappa eller mamma som kan göra det åt mig. Så jag får själv komma på lösningarna. 

torsdag 8 februari 2018

En sanning om mig själv !

Brottas varje dag med det. Kämpar för att minnas. Men okej ska ta det från början. När jag var fyra år var jag och min bror till BUP i Gävle. Jag bedömdes att ha en försenad utveckling men inte lika stort som min bror hade. Så vi fick stanna ett år till i förskolan (numera kallas för 6års): REdan i ettan hade jag 5 timmars extra resurser av hjälplärare. Jag klarade varken av skolsituationen eller kompiskontakter  utan min bror. Och fick börja tsm med honom i särskolan.På senare år i för bara ca 2  år sen fick jag veta att jag har en Interlektuell funktionshinder som gör att jag har svårt att anpassa vardagen och att min uthållighet inte är så bra. att går ett par av mina glasögon sönder så måste jag ha ledsagning.

Berättar mer en annan gång.

onsdag 8 november 2017

Utan dig !!

Finns ingen smärtgräns när det är att förlora den man älskar. Varje dag utan honom mår jag så dåligt. Att komma hem till en tom lägenhet, ja förutom katten. Att veta att den man älskar finns där ute. Älskar honom jättemycket.
För utan dig är jag ingen, med dig är jag den jag är. Trots min ptsd och mitt handikapp.

tisdag 7 november 2017

Jag brottas varje dag !!

Varje dag brottas jag med min PTSD. Ena dagen sig andra likt. Det kan vara från snusk till rädsla för andra män eller rädsla för att ekonomin i skuldfällan ska dra i väg ännu mer.

Jag försöker komma ihåg att be varje dag, försöker vila så gått det går, Är så glad och tacksam att det finns vänner kring mig som stöttar och framför allt mina barn och min katt. Utan dem skulle jag inte h orkat brottas för min PTSD.

För er som är ny här på bloggen så fick jag diagnosen PTSD för ett och halv år sen. De var samtidigt en lättnad att äntligen få svart på vitt om min nedstämndhet och deperationer. Men också en chock på hur ska jag ta mig upp från det. Jag var som et litet barn i en jättestor säng. Orkade knappt inte ta mig upp ur sängen. Men nu sen jag fick min lille katt så drar han mig ur sängen genom att pussa på mig. Jag mer på dagligen verksamheten nu än jag var i våras och det tackar jag mina barn, mina vänner, mina jobbarvänner och mina katt för. Ja och så Jehova.

För mig är en kram en skön känsla men ibland om fel person försöker krama mig blir jag stel som en pinne. Blev det idag när en man försökte krama mig. Jag rös i hela kroppen. Men sen när jag skulle hem gick det bättre.

torsdag 2 mars 2017

Varför vänta !!!

Var på en sån där gastric bypass information. Kände det direkt efter informationen att det var totalt värdelöst, pga att jag är verkligen fast besluten av att göra den. Så jag ringde till dem idag och sa som det var. Så får se när de ringer upp igen och jag får komma dit för mer undersökningar.

Varför vill jag detta. Ja många orsaker är att jag mått psykiskt dåigt pga min övervikt ända sen tonåren och att det bidrog till att jag fick havenskapsförgiftning med mina barn pga att blodtrycket var skyars högt.
Att jag snarkar och är rent av trött var och varannan dag pga min övervikt.
Spelar roll vad jag stoppar i mig så går jag upp inte ner. Spelar ingen roll om ja springer hundra mil eller två hundra meter så går jag inte ner i vikt. Promenader efter promenader så går jag ändå inte ner i vikt.
 Så varför vänta. Orkar typ inte leva resten av mitt liv i en kropp jag mår skräp över att se varje dag i speglar. När jag står i duschen och när jag ser min kropp vill jag bara bort den där dumma tarmarna som tar sån plats att jag mår ännu sämre Den skapar problem och jag måt skräp över att jag inte får igenom min vilja. Att inte sjukvården tidigare har stöttat och hjälpt mig utan att de försöker hitta lösningar till höger och vänster och inget av deras resultat blir bra.
Gått till massör för kroppen sagt sitt, varit till dietist. Gått ner och gått upp. Nej som sagt varför vänta när jag redan bestämt mig för att jag SKA göra den om så väl jag hungerstrejkar i flera månader. 

onsdag 11 januari 2017

En sanning

En sanning grep tag i mig och insåg att jag måste bara skriva av mig. Det nästan så det gör ont att behöva gå ut med det här i nattbarn men det är säkert någon som känner sig träffad. Som även jag blev när denna sanning dök upp i mitt huvud.

Satt och byggde pussel och insåg att jag är det där lilla barnet. Det där lilla barnet som ofta var rädd för män. När jag är i min egen värld kan vad som helst hända. Jag kan ha speciell fysikt närkontakt. Ja ni förstår nog. Men när jag tar av mig masken är jag det lilla barnet.Oroad av att folk skäller på mig, tillrättarvisar. När jag är det i det tillståndet att jag gör saker som jag inte kanske skulle göra händer det att jag tar hand om nära och kära. Precis som man tar hand om dockor och små barn. Men kraften gör att jag mår psykiskt dåligt om det blir för mycket av kakan.

När jag är det lilla barnet vill jag ofta bli lämnad ifred, stänga in mig, gråta, krama Evelina (min docka som idag är 32 år gammal.) I mitt huvud dyker det upp sorg, förtvivlan, ångest, rädsla. Blodet i mitt huvud stelnar och jag blir varm, ryser och tycker det är så pinsamt att jag gjort saker jag inte borde göra.

När jag är det där lilla barnet låter jag mig bli utnyttjad både sexuellt, ekonomiskt, och allt. Men när inte är det där lilla barnet är jag stel som en kratta, vågar inte skratta, vågar inte prata, vågar inte träffa folk. Vågar ingenting rädd för att bli slagen, rädd för att gå ut. Ja så rädd att jag blir nervös och vill bara ligga i sängen och inte kliva upp. Inte gör nånting, inte ens städa, laga mat osv.

När jag inte är det lilla barnet är jag som en duracellkanien. 

Då händer det att jag ska ta hand om allt och alla..

Så när har jag varit mig själv? Ja inte många år jag har varit det. Kanske 7 - 10 år av mitt liv. 

torsdag 5 januari 2017

Nytt år.. Jo jag tackar jag.

Blev nyss nedstämt. Fick veta att mina barns pappas fru hade stuckit igen. SUCK. Tur man kan lyssna på lite gamla musikminnen mellan varven. Även om jag blir avbruten hela tiden.

Ska försöka lägga ner lite bloggar i vår här. Och satsa mer på den här bloggen.

Är så trött på det där hoppar in och ut kvinnan och hör på mina barn att de är rejält less. Att mina barn ska få vara ensamma hemma varenda gång hon drar.

Försöker ta en dag i taget och försöker hålla mig lugn, även om mitt hjärta gråter.

Är fortfarande inne på min ide om ett jag och mitt ex skall ha en egen lägenhet för barnen. Och att han och jag ska pendla mellan. Är det så han ska jobba ska jag kunna vara med barnen. Så de slipper denna in och ut flyttningen. Även om de säger att det inte påverkar dem så hör jag att de är upprörda över att hon drog igen.

Det här påverkar även mig och som jag sa innan blev jag nedstämt.