En sanning

En sanning grep tag i mig och insåg att jag måste bara skriva av mig. Det nästan så det gör ont att behöva gå ut med det här i nattbarn men det är säkert någon som känner sig träffad. Som även jag blev när denna sanning dök upp i mitt huvud.

Satt och byggde pussel och insåg att jag är det där lilla barnet. Det där lilla barnet som ofta var rädd för män. När jag är i min egen värld kan vad som helst hända. Jag kan ha speciell fysikt närkontakt. Ja ni förstår nog. Men när jag tar av mig masken är jag det lilla barnet.Oroad av att folk skäller på mig, tillrättarvisar. När jag är det i det tillståndet att jag gör saker som jag inte kanske skulle göra händer det att jag tar hand om nära och kära. Precis som man tar hand om dockor och små barn. Men kraften gör att jag mår psykiskt dåligt om det blir för mycket av kakan.

När jag är det lilla barnet vill jag ofta bli lämnad ifred, stänga in mig, gråta, krama Evelina (min docka som idag är 32 år gammal.) I mitt huvud dyker det upp sorg, förtvivlan, ångest, rädsla. Blodet i mitt huvud stelnar och jag blir varm, ryser och tycker det är så pinsamt att jag gjort saker jag inte borde göra.

När jag är det där lilla barnet låter jag mig bli utnyttjad både sexuellt, ekonomiskt, och allt. Men när inte är det där lilla barnet är jag stel som en kratta, vågar inte skratta, vågar inte prata, vågar inte träffa folk. Vågar ingenting rädd för att bli slagen, rädd för att gå ut. Ja så rädd att jag blir nervös och vill bara ligga i sängen och inte kliva upp. Inte gör nånting, inte ens städa, laga mat osv.

När jag inte är det lilla barnet är jag som en duracellkanien. 

 

Då händer det att jag ska ta hand om allt och alla..

Så när har jag varit mig själv? Ja inte många år jag har varit det. Kanske 7 - 10 år av mitt liv. 

Nytt år.. Jo jag tackar jag.

Blev nyss nedstämt. Fick veta att mina barns pappas fru hade stuckit igen. SUCK. Tur man kan lyssna på lite gamla musikminnen mellan varven. Även om jag blir avbruten hela tiden.

Ska försöka lägga ner lite bloggar i vår här. Och satsa mer på den här bloggen.

Är så trött på det där hoppar in och ut kvinnan och hör på mina barn att de är rejält less. Att mina barn ska få vara ensamma hemma varenda gång hon drar.

Försöker ta en dag i taget och försöker hålla mig lugn, även om mitt hjärta gråter.

Är fortfarande inne på min ide om ett jag och mitt ex skall ha en egen lägenhet för barnen. Och att han och jag ska pendla mellan. Är det så han ska jobba ska jag kunna vara med barnen. Så de slipper denna in och ut flyttningen. Även om de säger att det inte påverkar dem så hör jag att de är upprörda över att hon drog igen.

Det här påverkar även mig och som jag sa innan blev jag nedstämt.

Nytt år

Tiden går fort Och nu det nytt år. Har varit hemma nu i snart en månad. Och om jag ska summera dygnen, dagarna. Har mycket hänt. Men också att jag om kvällarna innan jag somnar legat i fosterställning. Minns inte så mycket om förgående året, minns bara att det var oerhört jobbigt. bilrock, dödsfall, sjukdomar och allt vad som kan hända.

Det har inte varit lätt vare sig för mig eller mina anhöriga. Mina barn fick ta skräp från skolan pga att jag låg inne på psykeratin. Förstår dem, inte lätt att se sin mamma så sjuk att vardagen inte fungerar. Jag har stressat, mått rejält dåligt. Inte blev det bättre då en atv min mans nära vänner slutade höra av sig pga nån felsägning. Snacka om att vara barnslig från hans sida. Trotsar som en treåring.

Inte ens nyåret kunde han skriva ett enda sms. Man undrar vad det var för en slags vän. Men hoppas att han gör likadant mot andra vänner en dag.

Hur som helst. Fokusera mig på att jobba på mig själv detta år, bli stark igen. Sen får vänner stå åt sidan. Eftersom jag behöver äkta vänner vid min sida. Vänner som ser mig och inte ignorerar.

Så välkommen 2017