En sanning grep tag i mig och insåg att jag måste bara skriva av mig. Det nästan så det gör ont att behöva gå ut med det här i nattbarn men det är säkert någon som känner sig träffad. Som även jag blev när denna sanning dök upp i mitt huvud.
Satt och byggde pussel och insåg att jag är det där lilla barnet. Det där lilla barnet som ofta var rädd för män. När jag är i min egen värld kan vad som helst hända. Jag kan ha speciell fysikt närkontakt. Ja ni förstår nog. Men när jag tar av mig masken är jag det lilla barnet.Oroad av att folk skäller på mig, tillrättarvisar. När jag är det i det tillståndet att jag gör saker som jag inte kanske skulle göra händer det att jag tar hand om nära och kära. Precis som man tar hand om dockor och små barn. Men kraften gör att jag mår psykiskt dåligt om det blir för mycket av kakan.
När jag är det lilla barnet vill jag ofta bli lämnad ifred, stänga in mig, gråta, krama Evelina (min docka som idag är 32 år gammal.) I mitt huvud dyker det upp sorg, förtvivlan, ångest, rädsla. Blodet i mitt huvud stelnar och jag blir varm, ryser och tycker det är så pinsamt att jag gjort saker jag inte borde göra.
När jag är det där lilla barnet låter jag mig bli utnyttjad både sexuellt, ekonomiskt, och allt. Men när inte är det där lilla barnet är jag stel som en kratta, vågar inte skratta, vågar inte prata, vågar inte träffa folk. Vågar ingenting rädd för att bli slagen, rädd för att gå ut. Ja så rädd att jag blir nervös och vill bara ligga i sängen och inte kliva upp. Inte gör nånting, inte ens städa, laga mat osv.
När jag inte är det lilla barnet är jag som en duracellkanien.
Satt och byggde pussel och insåg att jag är det där lilla barnet. Det där lilla barnet som ofta var rädd för män. När jag är i min egen värld kan vad som helst hända. Jag kan ha speciell fysikt närkontakt. Ja ni förstår nog. Men när jag tar av mig masken är jag det lilla barnet.Oroad av att folk skäller på mig, tillrättarvisar. När jag är det i det tillståndet att jag gör saker som jag inte kanske skulle göra händer det att jag tar hand om nära och kära. Precis som man tar hand om dockor och små barn. Men kraften gör att jag mår psykiskt dåligt om det blir för mycket av kakan.
När jag är det lilla barnet vill jag ofta bli lämnad ifred, stänga in mig, gråta, krama Evelina (min docka som idag är 32 år gammal.) I mitt huvud dyker det upp sorg, förtvivlan, ångest, rädsla. Blodet i mitt huvud stelnar och jag blir varm, ryser och tycker det är så pinsamt att jag gjort saker jag inte borde göra.
När jag är det där lilla barnet låter jag mig bli utnyttjad både sexuellt, ekonomiskt, och allt. Men när inte är det där lilla barnet är jag stel som en kratta, vågar inte skratta, vågar inte prata, vågar inte träffa folk. Vågar ingenting rädd för att bli slagen, rädd för att gå ut. Ja så rädd att jag blir nervös och vill bara ligga i sängen och inte kliva upp. Inte gör nånting, inte ens städa, laga mat osv.
När jag inte är det lilla barnet är jag som en duracellkanien.
Då händer det att jag ska ta hand om allt och alla..
Så när har jag varit mig själv? Ja inte många år jag har varit det. Kanske 7 - 10 år av mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar