Att leva med Ptsd

Tidigare idag skrev jag om hur det var att leva med ptsd. Jag tänkte vidarutveckla en händelse som utspelades på Psyk när jag var där nu sist. Och som jag själv upplever när jag är hemma och det uppstår konflikter mellan mig och min man.

När han höjer rösten åt mig blir jag rädd. Jag känner kroppen stelnar och jag vill bara ha slut på hans hårda kommentarer. Jag går till sovrummet (den enda flyttväg jag hittar) (kan vara barnens rum med ibland). Hur som helst sätter jag mig på sängen. Han kommer efter fortsätter vara lika hård. Skriker hör vad jag säger..osv.

Jag säger upprepande ord: Gå, gå ut härifrån, snälla gå. Jag börjar gråta, får panik. Till sist blir svag i hela kroppen.

Den här unga kvinnan på psyk gjorde mig påmind om när jag kommer i pressande lägen tex som jag nyss berättade om.

Att leva med PTSD

Att leva med Ptsd (Post Traumatisk Stress Syndrom) är inte lätta specellt om man om man blir pressad och stressad. Tänkte jag skulle ge ett scenarium på hur jag upplever det och när jag ska återberätta för andra om en händelse som sker i och den med händelsen.

Vi kan ta en misshandel där mannen tex höjer rösten.
Min kropp ställer in sig på fly, gömma mig. Ju mer han skriker ju mer räddare blir jag, jag får panik för jag inte hittar en flyktväg för att han inte ska skada mig med slag. Han kommer imot mig och vill krama jag blir stel av frustration går så långt att jag tillsist ligger i fosterställning och bara gråter av rädsla.

När jag sen ska återberätta för någon annan tex en kurator:

Kuratorn: Vad händer när nån höjer rösten till dig?
Jag: Jag blir rädd.
Kuratorn:  Varför blir du rädd ?
Jag: Jag vet inte.
Kuratorn:Är du rädd för att du ska bli slagen ?
Jag: Mmh fast jag vet att han aldrig kommer slå mig.
Kuratorn:Hur vet du om att han inte slår dig ?
Jag: Jag vet inte jag..jag litar på honom.
**********************************************
Vi kan ta ett annat exempel. Tex: Där mannen försöker krama och jag inte vill, han tar på mina bröst och jag blir rädd. Jag känner obehag och försöker jag vill inte just nu. Mannen fortsätter. Jag blir stel, försöker göra mig fri. Han blir arg varför jag inte vill. Jag får panik vill fly, bort gömma mig.

När jag sen ska återberätta det för tex en kurator:
Kuratorn:Vad händet när nån försöker krama dig och du inte vill ?
Jag: Jag blir rädd.
Kuratorn:Varför blir du rädd?
Jag Därför att jag inte ville bli kramad just då.
Kuratorn:Varför ville du inte blir kramad ?
Jag För jag kände det var en svår situation just då.
Kuratorn:Vad gjorde han mer än bara försöka ge dig en kram?
Jag Han tog mig här (och jag visar med händerna mot mina bröst.)
osv....

Bara för man har legat psyk osv !

Bara för man har PTSD (Post Traumatisk Stress Syndrom). Och att man hamnar på psyk slutar folk att bry sig. Vilka sorters vänner är ni igentligen ? Är det typ bara jag som ska bry mig om er när ni blir sjuka och mår skit ? Ni ringer inte, ni skriver inte, ni klagar och klagar och säger man att man finns där för er..Vad använder ni era mobiler till...Surfa tunt på sociala medier och gnälla..
Jag bryr mig och jag kan ringa..Men varför ska jag hela tiden ta kontakten när även ni kan ringa mig..Eller smsa men vill helst höra era röster i samtalet.
Dessutom har jag haft PTSD (Post Traumatisk Stress Syndrom) sen jag var tonåring men att diagnosen fastställdes i april 2016.
**************************************************************

I skolan var jag ofta mobbad, jag var stressad och skolless. Att jag var stressad var mesta på grund av att inte komma för sent  lektioner, inte komma försent till skoltaxi eller bussar. Jag titta mycket på klockan och kände mig ofta stressad och oron om man skulle hinna var bara det ett stessmoment. Det här ledde till att jag också senare när jag fick jobb så stressa jag för att hinna med. Samt att man skulle passa upp för andra och inte komma försent hem. Kom jag hem försent blev pappa ofta arg och börja ifrågesätta mig över saker om varför jag var försenad. Jag var den som knappt fick vara bland kompisar och komma för sent hem. Medans min bror fick vara borta hur länge han ville.

Det här med stressen fortsatte även när jag fick barn. Och det gick så långt att jag var så fysiskt utmattad att jag blev sängliggande med migrän.

Att få reda på att man har PTSD i 41 års ålder är skräpigt. Ja jag menar om mina föräldrar varit lyhörda så hade de följt upp mig bättre, tagit mig till specialister istället för sopa allt under mattan och hyssat om saker och ting.

Sommaren 2013 berätta min ena moster om att min mamma hade varit med i en bilolycka.
Och nu inte så länge sen var min man med om en. och 2003 var min dåvarande man med om en bilolycka

Och så blir man ifrågesatt om varför man har legat på ett psyk. Det svider i hjärtat av att folk inte vågar ringa fast många kan hitta mig på sociala medier. Nej de tiger och gnäller bara om sig själva tar ingen hänsyn till att fråga " hur mår du ?"

Var med om det för nått 2014 sen när min mamma hade gått bort året innan. Inte för att jag förstod varför personen skulle skulle ha kontakt med mig då och det som var tröttsamt var att hon vände sig inte direkt till mig utan till min äldsta dotter på facebook och ville ha mitt nummer. Tror ni hon ringde ?
Nej hon skicka sms på sms och ifrågesatte mig om saker och ting. Och fråga om jag träffa några från skolan. Jag svara som det var att jag har nästan ingen kontakt med nån längre från den tiden. Dessutom frågade hon om jag fått nån att prata med, vad hade hon med det att göra. Min mamma hade dött året innan och hon hade kunnat kontaktat mig tidigare. Men hon valde 2008 att vi skulle gå skilda vägar. Eftersom jag mådde väldigt dåligt pga min skiljsmässa jag gick igenom. Och hon sa hon ville hjälpa men istället ledde det till att jag blev ännu mera dålig eftersom hon inte visste hur hon skulle hantera situationen.

Jag är ingen som öppnar mig för mina vänner, varför skulle jag ? Jag bryr mig mer om mina vänner än om mig själv och det gäller även min familj.

Det som var jobbigt nu sist jag hamnade på psyk var att jag blev så stressad och mådde så oerhört dåligt över att min man hade varit med om bilolyckan.

Sista permissionen jag gjorde innan jag blev utskriven var att jag såg min man. För före sjukvistelsen hade jag sett honom som död och det kopplade inte att han hade varit med om en bilolycka för mig var det som att komma hem med min pappas kläder i en papperspåse och olyckan var mitt ex som hade varit med om. 

Detta med att jag skulle pyssla om min man såg jag som om jag var jobbade för äldreboende och jag var rädd för att hjälpa honom med att tvätta rent såren pga att han hade ont osv 

Nej nu ska jag fixa mitt kaffe. Har glömt att fixa det idag.

Dumma tankar

Tänker på dem hela tiden. De finns där som ett täcke över mitt huvud. Vill fly, vill basera sluta det här livet som plågar mig dag som natt. Kan inte tänka bara få sova. Snälla väck mig inte. jag är klar nu. Klar  med detta liv. Livet som plågat mig sen jag var två år gammal. idag är jag 40.

Beroende

Inte ara det här inte. Är fortfarande på sjukhuset. 8 de en gång. Igår fick jag veta att jag är socker beroende. Så hela min resten av kvällen blev förstörd igen,

Tankarna för runt, runt och när jag skulle till att somna så drog jag mig till minnes att jag trä står jämt.

Minns när vi skille till en annan skola för att ha hemkunskap så gick vi förbi en butik. Där stanna vi till varje fredag och jag köpte aĺltid med mig godis. Minns också så fort det fanns godis hemma var jag där och naĺlade.

På gymnasiet började jag hoppa över lunchen och köpte godis istället. Hemma åt jag knappt heĺler och ibland satte jag kroppen på inställning av att jag skuĺle svälta.

Året då jag skulle flytta hemifrån fick jag jobb på en restaurang, till en början gick det bra att hoppa över lunch som senare gjorde att jag kunde hoppa över middagen med. Min handläggare på arbetsförmedlingen fatta galoppen och så till mina chefer att jag skulle äta. Då kom nästa problem jag börja stress äta istället.

När jag det året flyttade hemifrån efter att tagit de där första överdosen på mediciner började jag näst intill slutia äta och levde på nudlar och två smörgåsar. Promenerade en hel del...

Ja så här det sett ut. När ingen ser på stäĺer jag in kroppen på svält. Och blir irriterad när folk runt omkring mig säg de åt mig att jag ska äta.

Ju mer tid jag får vara här på sjukhuset ju mer blommar det upp för mig vilket liv jag levt.

Så svårt

Är kvar här. Iñne på tredje veckan förutom permisionen som kändes bedrövligt. Började med att städa direkt när man kom hem. Just nu ja jag har undermedvetet vetat om det själv med men det är handlingsmässiga är att jag tröstäter. Är det inte chips så är det mat. Ibland känns det som jag inte vill äta alls. Nej men jag anser typ att jag inte har råd att äta pga vår svåra ekonomi. Samtidigt som jag får känslor över för vems pengar handlar jag för nu då. Är det nån kändis, nån privatperson eller nån annan i min omgivning som jag handlar på. Ibland får jag höra antingen på sms eller samtal med nån att den och den har han frågatvom lån.

Älskar verkligen min man. Men jag orkar bara inte  med detta liv samt att jag känner mig överviktig och tung.

Vill verkligen inte skiljas, och känns typ bara som alla tjatar på mig och låter mig påverkas utav vad andra tycker och tänker.

Ska det behöva vara så...? Vill bara skrika låt mig vara, stick, ut ur mitt liv. Ibland vill jag bara bryta ihop och sticka så ingen vet var jag finns.