Så svårt

Är kvar här. Iñne på tredje veckan förutom permisionen som kändes bedrövligt. Började med att städa direkt när man kom hem. Just nu ja jag har undermedvetet vetat om det själv med men det är handlingsmässiga är att jag tröstäter. Är det inte chips så är det mat. Ibland känns det som jag inte vill äta alls. Nej men jag anser typ att jag inte har råd att äta pga vår svåra ekonomi. Samtidigt som jag får känslor över för vems pengar handlar jag för nu då. Är det nån kändis, nån privatperson eller nån annan i min omgivning som jag handlar på. Ibland får jag höra antingen på sms eller samtal med nån att den och den har han frågatvom lån.

Älskar verkligen min man. Men jag orkar bara inte  med detta liv samt att jag känner mig överviktig och tung.

Vill verkligen inte skiljas, och känns typ bara som alla tjatar på mig och låter mig påverkas utav vad andra tycker och tänker.

Ska det behöva vara så...? Vill bara skrika låt mig vara, stick, ut ur mitt liv. Ibland vill jag bara bryta ihop och sticka så ingen vet var jag finns.