För dryga 17 år sen närmare bestämt 14 november 1998 blev jag gravid igen efter att jag tidigare blev tvingad till två aborter. Vilket jag tidigare har berättat om.
Hur som helst bestämde jag vid min andra abort att blev jag gravid igen så vägrade jag göra om det igen. Spela roll om socialtjänst, arbetsförmedling och hela baletten sa till mig att jag inte fick skaffa barn.
Så jag fortsatte min gravidetet och i början på januari 1999 blev jag dålig och fick svårt urinvägsinflamation. Minns jag satt på övervåningen hos min farmor. Nedanför sängkanten på en potta..JA vi hade typ ingen toa innomhus och springa in och ut i den kylan vägrade. Så där satt jag och grät av smärta.
I april blev jag rejält dålig igen. Hade ont i huvudet var och varannan dag. Så jag kontakta min barnmorska som kollade blodtryck osv och fick gå med täta mellanrum där. Juli kom och vi jag och mitt dåvarande ex och ett par vänner till oss får till Gävle under en helg. På måndagen efter var det dags för en runda till på mvc. Min orginalbarnmorska var ledig den dagen så det var en annan som tog hand om mig.
Först blev jag väldigt förvånad när hon bad mig lämna urinprov. Jag tänkte men hallå jag är ju redan gravid. Varför då göra ett prov till. Lika förvirrad var jag när hon skulle ta blodtrycket..Hon prova flera gånger till sist hämta hon en annan barnmorska så hon även hon fick kolla det.
Sedan sa de att jag hade havenskapasförgiftning. Jag blev jätterädd..Allt bara snurra för mig. De sa jag skulle få åka till Hudiksvall omg. Och fråga om de skulle ringa nån..Ja min man svara jag. Och de gjorde det.
Tankarna bar for runt och jag var så rädd att förlora mitt barn. Hur som helst blev det två långa veckor. Sista dygnen innan min äldsta dotter försämrades jag och minns jag vakna på morgonen att de glömt blodtrycksapparaten på min arm.
På förmiddagen kom läkarn och sa att de skulle sätta igång mina värkar. Jag blev ännu mer rädd..Hur som helst så gick jag där och hade allt på en gång.
När det var dags för förlossningen så gick allt så fort han knappt inte krysta och plopp så var min dotter ute.
Fick knappt se henne då läkarn och en sköterska och min dåvarande man gick iväg med henne, Vad var det som hände..
Det visade sig att hon hade näst intill fått syrebrist och de var tvungna att påskynda min förlossning. Och hon hade efter utgång svårt att hålla sig varm. Så jag fick åka in på bb utan henne och hon en våning ovanför på en avd som kallades för NEO.
Jag kände mig värdelös redan från den stund jag såg enne där uppe morgonen därpå. Hade svårt att ta till mig henne. Men visade det inte för nån.
Oavsätt om jag älskade henne så fanns inte den där äkta moderskänslorna där för mitt barn. Det var först när jag fick min andra dotter som jag förstod..
Samma sjukdom IGEN..samma rum, samma avd. men med två veckor kvar till hennes födelse..
Samma metod bli igångsatt. Det var som få min äldsta dotter två gånger. Men jag ville inte att de skulle särbehandlas så jag försökte älska dem lika mycket.
Hur jag återhämtade mig:
ta till
Ärligt jag har inte det. Även om jag stått bredvid när min syster några senare skulle föda sitt 6:e barn och jag fanns vid hennes sida hela vägen. Och när även min brors nuvarnade sambo fick deras äldsta dotter så kände jag ånger över att jag inte kunde älska mitt eget barn.
Mitt ex förstod väl att inte allt stod rätt till men jag vägrade att fatta, vägrade ta till mig över det som hänt med mig.
Och även om jag satt och grät på bvc med både sjuksköterka och kurator så fatta jag inte hur det stod till med mig.
Först efter att min son föddes december 2004. Då förstod jag att jag höll på få havenskskapasförgiftning igen. Så jag låg i en hel månad med in och ut på bb.
Tiden efter:
Tiden efter min son föddes var jag livärdd att skaffa fler barn, Men också att han blev sjuk så fort. Hann inte mer än hem så blev han förskyld, bara nån månad senare fick han vattkoppor och sluta med falsk krupp. Jag var livrädd att ha honom ensam ligger andes i sin säng om nätterna och fick sova hos mig tills han var dryga ett år.
Tror inte ens mitt ex ens förstod min rädsla över att jag eller vi höll på förlora tre små liv.
Att bli påmind om detta gör mig ledsen. Spelar ingen roll om jag ser andra barn födas framför min näsa eller om det är nån katt som föder ungar så det rädslan att förlora mina barn som spelar in.
Och sen också det där med havenskapasförgifning,.
Så snacka om att jag rent ut skällde ut min systers man på vägen hem en gång när hon väntade sittt 7:de barn. Hon hade fått reda på att hon hade fått högt blodtryck och barnmorskan släppte inte hem henne först efter det hade gått ner. Jag sa till hennes man att vi måsta vänta.
Så efter vi kom ut därifrån sa jag rent ut att: Havenskapsförgiftning är ingenting att leka med.
Hur gick det för min syster då ??
Ja det visade sig att hon var rejält dålig på slutet av sin gradvitet och hade åkommit med en del proppar och tre veckor efter hon födde sitt sjunde barn en dotter efter fött sex pojkar innan. Så gick hon bort. Endast 43 år gammal.
Vet än i dag varför min syster fick en del proppar under sin sista gradviditet. Enda jag vet att hon hade mycket vätska i kroppen, var svullen från topp till tå. Hade svårt att gå i trappor och hon var andfådd. Jag sa till henne flera gånger att hon skulle typ skita i allt och låta gubben hennes hjälpa till. Men han verka som inte fatta.
Bara några veckor innan hon skulle föda så gräla de. Och han sa nått med att de skulle skiljas. Hon vände bort blicken mot mig och sa: JA det kommer komma den dan med, sa hon. Då förstod jag att hon valde döden istället för att göra som jag skiljas på ett papper.
Så sen hennes bortgång november 2008 har jag funderat på hur illa var det med min syster igetligen ?
visste hon om att hon skulle dö ?
Visste hon att hon skada sin kropp med en massa missfall, aborter och födslar ?
Det är gåtor jag än idag av plågas. och mycket därför är jag livrädd att föda själv fler barn och att jag ska bli likadan igen som med mitt första barn. Att inte våga närma mig barnet.
Men jag vet också att i och med att jag födde två barn till så lärde jag mig något utav det. Att Inte stressa och kände jag minsta stress så tog jag kontakt med sjukvården så de fick göra kontroller. Och jag fick återhämta mig i lugn och ro.
Hur som helst bestämde jag vid min andra abort att blev jag gravid igen så vägrade jag göra om det igen. Spela roll om socialtjänst, arbetsförmedling och hela baletten sa till mig att jag inte fick skaffa barn.
Så jag fortsatte min gravidetet och i början på januari 1999 blev jag dålig och fick svårt urinvägsinflamation. Minns jag satt på övervåningen hos min farmor. Nedanför sängkanten på en potta..JA vi hade typ ingen toa innomhus och springa in och ut i den kylan vägrade. Så där satt jag och grät av smärta.
I april blev jag rejält dålig igen. Hade ont i huvudet var och varannan dag. Så jag kontakta min barnmorska som kollade blodtryck osv och fick gå med täta mellanrum där. Juli kom och vi jag och mitt dåvarande ex och ett par vänner till oss får till Gävle under en helg. På måndagen efter var det dags för en runda till på mvc. Min orginalbarnmorska var ledig den dagen så det var en annan som tog hand om mig.
Först blev jag väldigt förvånad när hon bad mig lämna urinprov. Jag tänkte men hallå jag är ju redan gravid. Varför då göra ett prov till. Lika förvirrad var jag när hon skulle ta blodtrycket..Hon prova flera gånger till sist hämta hon en annan barnmorska så hon även hon fick kolla det.
Sedan sa de att jag hade havenskapasförgiftning. Jag blev jätterädd..Allt bara snurra för mig. De sa jag skulle få åka till Hudiksvall omg. Och fråga om de skulle ringa nån..Ja min man svara jag. Och de gjorde det.
Tankarna bar for runt och jag var så rädd att förlora mitt barn. Hur som helst blev det två långa veckor. Sista dygnen innan min äldsta dotter försämrades jag och minns jag vakna på morgonen att de glömt blodtrycksapparaten på min arm.
På förmiddagen kom läkarn och sa att de skulle sätta igång mina värkar. Jag blev ännu mer rädd..Hur som helst så gick jag där och hade allt på en gång.
När det var dags för förlossningen så gick allt så fort han knappt inte krysta och plopp så var min dotter ute.
Fick knappt se henne då läkarn och en sköterska och min dåvarande man gick iväg med henne, Vad var det som hände..
Det visade sig att hon hade näst intill fått syrebrist och de var tvungna att påskynda min förlossning. Och hon hade efter utgång svårt att hålla sig varm. Så jag fick åka in på bb utan henne och hon en våning ovanför på en avd som kallades för NEO.
Jag kände mig värdelös redan från den stund jag såg enne där uppe morgonen därpå. Hade svårt att ta till mig henne. Men visade det inte för nån.
Oavsätt om jag älskade henne så fanns inte den där äkta moderskänslorna där för mitt barn. Det var först när jag fick min andra dotter som jag förstod..
Samma sjukdom IGEN..samma rum, samma avd. men med två veckor kvar till hennes födelse..
Samma metod bli igångsatt. Det var som få min äldsta dotter två gånger. Men jag ville inte att de skulle särbehandlas så jag försökte älska dem lika mycket.
Hur jag återhämtade mig:
ta till
Ärligt jag har inte det. Även om jag stått bredvid när min syster några senare skulle föda sitt 6:e barn och jag fanns vid hennes sida hela vägen. Och när även min brors nuvarnade sambo fick deras äldsta dotter så kände jag ånger över att jag inte kunde älska mitt eget barn.
Mitt ex förstod väl att inte allt stod rätt till men jag vägrade att fatta, vägrade ta till mig över det som hänt med mig.
Och även om jag satt och grät på bvc med både sjuksköterka och kurator så fatta jag inte hur det stod till med mig.
Först efter att min son föddes december 2004. Då förstod jag att jag höll på få havenskskapasförgiftning igen. Så jag låg i en hel månad med in och ut på bb.
Tiden efter:
Tiden efter min son föddes var jag livärdd att skaffa fler barn, Men också att han blev sjuk så fort. Hann inte mer än hem så blev han förskyld, bara nån månad senare fick han vattkoppor och sluta med falsk krupp. Jag var livrädd att ha honom ensam ligger andes i sin säng om nätterna och fick sova hos mig tills han var dryga ett år.
Tror inte ens mitt ex ens förstod min rädsla över att jag eller vi höll på förlora tre små liv.
Att bli påmind om detta gör mig ledsen. Spelar ingen roll om jag ser andra barn födas framför min näsa eller om det är nån katt som föder ungar så det rädslan att förlora mina barn som spelar in.
Och sen också det där med havenskapasförgifning,.
Så snacka om att jag rent ut skällde ut min systers man på vägen hem en gång när hon väntade sittt 7:de barn. Hon hade fått reda på att hon hade fått högt blodtryck och barnmorskan släppte inte hem henne först efter det hade gått ner. Jag sa till hennes man att vi måsta vänta.
Så efter vi kom ut därifrån sa jag rent ut att: Havenskapsförgiftning är ingenting att leka med.
Hur gick det för min syster då ??
Ja det visade sig att hon var rejält dålig på slutet av sin gradvitet och hade åkommit med en del proppar och tre veckor efter hon födde sitt sjunde barn en dotter efter fött sex pojkar innan. Så gick hon bort. Endast 43 år gammal.
Vet än i dag varför min syster fick en del proppar under sin sista gradviditet. Enda jag vet att hon hade mycket vätska i kroppen, var svullen från topp till tå. Hade svårt att gå i trappor och hon var andfådd. Jag sa till henne flera gånger att hon skulle typ skita i allt och låta gubben hennes hjälpa till. Men han verka som inte fatta.
Bara några veckor innan hon skulle föda så gräla de. Och han sa nått med att de skulle skiljas. Hon vände bort blicken mot mig och sa: JA det kommer komma den dan med, sa hon. Då förstod jag att hon valde döden istället för att göra som jag skiljas på ett papper.
Så sen hennes bortgång november 2008 har jag funderat på hur illa var det med min syster igetligen ?
visste hon om att hon skulle dö ?
Visste hon att hon skada sin kropp med en massa missfall, aborter och födslar ?
Det är gåtor jag än idag av plågas. och mycket därför är jag livrädd att föda själv fler barn och att jag ska bli likadan igen som med mitt första barn. Att inte våga närma mig barnet.
Men jag vet också att i och med att jag födde två barn till så lärde jag mig något utav det. Att Inte stressa och kände jag minsta stress så tog jag kontakt med sjukvården så de fick göra kontroller. Och jag fick återhämta mig i lugn och ro.
