Nej inte igen !

Haft de där dumma dödstankarna igen i huvudet som tex att jag inte känner nån glädje i livet igen.

Fick dessutom hopplöshet av saknaden efter två barn jag blev tvingad att ta bort i mina unga år. Bad till min Gud igen att jag verkligen vill träffa dem i paradiset och att alla som har haft liknade problem som jag ska få en chans att få deras liv tillbaka.

Dom tur är så kom jag ihåg mitt och min mans lösenord när jag får panik i duschen. Banka på väggen. Numera behöver jag inte ens förklara för honom vad det är..Utan han förstår mig till fullt godo och ser till att jag får en handduk, får kliva ur badkaret och gå och lägga mig en stund på sängen och vila.

Min äldsta dotter kom in och undra vad det var och jag förklarade att jag saknade hennes äldre syskon. Som jag kallar för Tobis och Evelina. Fick också förklara för min dotters pojkvän om vad som hänt och varför jag slog i väggen.

Min dotter förstår mig också nu och hon sa. Tänk inte på dem då. Men det är svårt. Det är en del av mig som saknas och det är de där två barnen som jag skulle ha fött. Men rädslan att min pappa skulle göra samma som med min syster.

Det han han gjorde var att slå henne hårt i magen och sen kasta han ut henne. Hon var bara 19 år och skulle fylla 20. Jag minns jag satt i köket och såg vad han gjorde.

Samma sak hände igen men denna gång var jag livrädd att soc och arbetsförmedligen skulle ta barnet ifrån mig och blev tvingad till abort.

Vilket jag ångrade direkt men faran var för sen och jag led nått avskyvärt i flera månader. Och lovade min syster att blir jag gravid igen vägrar jag ta bort det. Och så fick jag min äldsta dotter ca 2 år efter. Men saknaden kommer och går hela tiden efter de små liven som aldrig fick se ljuset och se mig. Ge dem den där trygga famnen och allt.

Självhjälp för PSTD !

För jag ska ska komma på fötter hjälper det inte bara säga gå och prata med kuratorer, bädda ner mig i sängen SOVA. Sova bort dagarna och vänta tills Gud täcker ut sin hand och ber mig somna in. Sån är inte min Gud han vill jag ska närma honom och våga ta steget och lyssna och ta in. Och komma till det där dopet jag länge längtat i så många går. Steget om att jag verkligen vill vara en del av Jehovas organisation.
Men vad är pstd är det nått som vetenskapen bara hittat på för vi ska gå runt och älta och må skräp eller går det att bota.
Klart det går att bota. Men hur vet man att man har pstd ?
Symtom på att man har PTSD är följande:

1. Tappa intresse för saker, inte känna att det va någon mening med något. 
2. Undvika saker som påminde om händelsen/händelserna
3. Bli lätt upprörd/irriterad
4. Mardrömmar om händelsen/händelserna eller saker som liknar det.
5. Få flashbacks ''verklighets trogna filmer som svävar dig tillbaka till allt hände'' det utlöses oftast vid, lukter, saker som liknar det som hänt, personer som är likar dem som gjort något eller om du ser personen, eller ser platsen.
6. Alla tankar går tillbaka och stör det dagliga livet
7. har det hänt något med människor så tappar du oftast förtroendet för människor.
8. Nedstämd 
9. Skylla allt på sig själv.

Om mig:
Det har tagit mig lång tid att söka hjälp. När jag väl gjorde det gick det så långt att jag sopade i mig en massa mediciner igen. Sen ångra jag jag allt och tog kontakt med en nära vän och sa vad jag gjort. Han sa ring 112 eller till en närstående släkting. Det koppla inte jag skulle ha ringt min man utan jag ringde en nära vän jag litade på. Så hon och hennes barnbarn kom och jag åkte in till akuten. Där sa läkaren rakt ut varför jag inte sökt tidigare. Jag sa som det var..rädslan att min exman jobbade på psyk och att nu skiter jag i vilket för jag orkar inte leva längre.

Då hade jag varit nedstämd i över 5 år igen. Jag fick åka ambulans till Hudiksvall där jag fick tillbringa natten på en hård äcklig briss. Inte nog med det det var den där natten man skulle ställa fram klockan också. Så allt hände under en enda timma. Knivskuren kom in efter att varit med om knivdrama i Söderhamn, klockoran ställdes om olika så det blev stressigt för både passienter och personal. Och där låg jag bakom en skärm och plågades med dödsångest och panikångest. Fätst klockan sex cirka slog det mig att jag måsta ringa och prata med nån. Så jag ringde min bästa vän i Skåne. 

hur som helst så kom jag upp på psyk vid förmiddagstid nått sånt. Minns inte riktigt hur vi tog oss dit. Jag orka knappt inte hålla ögonen öppna. Enda jag minns att jag hade min säng med mig under färden. Och att det var nån sängtruck som jag for på. Känslan av sval kyla. Och jag drog filten närmare kroppen.

Till en början så kändes det okej detta fixar jag..Jag har ju tagit igenom det här förr..Och denna gång ska jag inte ställa in mig att begära mig hem på egen förvåg. Så på måndagen berätta min äldsta dotter att hennes pappa skulle jobba..Så jag var inställd på att han skulle komma och vara där under natten.

Var så mysigt på nått sätt den kvällen, vi småprata lite och sen fick jag medicin och la mig för att sova. Vakna typ halv fem - fem dan därpå och hade ont i huvudet och svårt att somna om. Så jag fick alvedon och begärde en extra kudde som min exman kom in med.

Kändes som han förstod mig. Hur som helst så när jag var på väg att återhämta mig dök allt upp igen. Oron och jag mådde skräp. Det var på fredagen. Vi hade haft lite stökigt med en annan pasient på avdelningen och de ringde in bemaningen..Dum som de var ringde de min exman och han hoppa in.

Chockad sa jag till han..skulle du inte jobba inne på B i natt ?
Han svara att de hade ringt inom honom eftersom vi behövde mera personal.
Jag börja bli sämre och gick hela helgen och hade ont i magen och grovstirra på den där personallistan som satt på väggen..tänkte att är det så där enkelt vet jag inte när han skulle jobba igen..
Så på måndagmorgon var jag så pass dålig att jag kunde inte äta, låg och hyperventilera i min säng så fort dörrklockan i enten ringde och trodde det var mitt ex.

Senare på dan kom en läkare och avdeningschef till mitt rum och jag sa som det var.
De sa de hade förstått att jag mådde sämre pga mitt ex. Och de gjorde så jag kom till Gävle samma kväll.
Tisdagmorgon vakna ajg och var förvirrad och visste inte alls var jag var. Personalen sa jag var i Gävle och att jag skulle få prata med en läkare under dagen.

Eftermiddag. Fick jag träffa en läkare, sjuksköterska och avdchefen. Avdchefen berätta lite om sin bakgrund osv. Sen erbjöd han mig sitta på hans plats. Och han ställde frågor till läkaren och sjuksköterskan. Så rita han upp en mall som såg ut ungefär så här:

Men eftesom jag inte hade jobb så strök han det. Och så frågade han igen sitt lilla team där. vad som händer när jag får får mycket av det där tre sakerna.

Svaret han sa var nått med att jo då tar natahlie överdos på mediciner. Så det han ville komma fram till i samtalet var att jag var mycket stresskänslig person.

Omsdag förmiddag ringde mitt ex till mig..Minns jag log på läpparna och tänkte HAHA du kan inte skada komma åt mig.
Eftersom på tisdagen hade jag också fått veta vem som var boven i dramat och varför mitt tillstånd hade försämras under min vistelse i Hudik.

Hur som helst på torsdagen fick jag prata med en AT- läkare och svara på en massa frågor. Ni vet det jag nämnde lite om högre upp om Pstd symtomer,

Resultatet blev att jag har det. Förklarar en hel del att 40 år av mitt liv har plågat mig.

Föds man med PTSD eller hur går det till? 
PTSD, är inget man föds med. Utan att PTSD betyder Posttraumatisk stressyndrom. Som ni ser på namnet så innehåller det 'traumatiskt'' vilken ger oss en ledtråd. Det handlar faktiskt om att man har utsatt för traumatiska upplevelser te.x, våldtäkt, misshandel, krig, stora olyckor. Sånt som är traumatiskt. Så absolut inget man föds med!

Så just nu känner jag mig bara lättad över att fått svar på varför jag är som jag är.

Så låt mig påbörja behandling och hjälper mig av andras berättleser och tips. Så här är en:
http://nouw.com/typsofiak/da-oppnar-jag-min-ptsd-dagbok-for-allman-13423154

Kram på er alla läsare: Natta.
nattbarnsredaktion@gmail.com

Min behandling

Steg för steg kommer jag ta. Steg för steg kommer jag att bli bra igen. Och kanske en gång för alla kunna leva ett normalt liv. För inte så länge sen kom mitt samvete till minne att 40 år av mitt liv har varit  händelser som gått i som en repitknapp inne i mitt undermedvetna.

Jag var bara två år gammal ca när min morfar börja kladda på mig. Som barn trodde jag att det var normalt. Jag förstod inte att det var fel det han gjorde på mig. hade hänt i det där rummet.

Han gjorde saker på mig när jag satt i hans knä. Till och med när han låg på sin säng på övervåningen och ville jag skulle göra saker med hans den ni vet vad.

Han sa att jag inget fick säga till min mormor eller till nån. Rädslan kom senare när min morfar hade gått bort. Att ens sova i det där rummet eller i den sängen fick mig må skit. Jag drog mig ofta att gå upp för trappan och se rummet och bli påmind varenda gång om vad som hade hänt i det rummet. Sak samma var det i vardagsrummet just i den där stolen jag och morfar hade suttit. Det äcklar mig än i dag när jag skriver om det. Hur vidrig vuxna kan vara mot små barn.

Ur denna sida: https://posttraumatiskstress.com/
Kommer jag och min kurator att jobba med framöver. Men först måste vi få ordning på mina dödstankar om att att jag inte vill leva lngre.

Att jag inte vill är att jag är så trött och less bråk, våld, stress, oro och en massa saker. Men det kommer under tiden måste jag lära mig att hantera stressen. Och hitta balansen för ett sunt mående...

Känner redan nu att jag är behov av den där stoppklockan jag har laddat hem på min mobil att den ger ett gott föredöme för mig. 

Saknader ni detta !!!

Saknar ni mina inslag om " En dag i taget i Al-anon "??

Här kommer en passande del som jag ska skriva ner för er läsare.

Dagen den 23 juli.

När min själ är i uppror och mina tankar mal och mal och jag fösöker tala förnuft med mig själv, kan det vara bra att ha en enkel fras att kunna stoppa tankegången. Ett slagord ger lugn och sinnesro, tell exempel: " Gör det enkelt."

Förmodligen finns det ingenting jag kan göra just nu -- denna minut, denna timme, denna dag -- för att lösa problemet som tär på mitt sinne. Vad tjänar det då till att jag pinar mig själv ?

Jag måste sluta söka lösningar och förklaringar och inte älta mina bittra tankar om och om igen, tills jag mår fysiskt illa. Jag ska avsluta mitt sinne och befria mig från förvirring genom att hålla en enda enkel fras i minnet medan jag väntar på tecken och vägledning från Gud.

Dagens påminnelse.

Mina bekymmer är ofta så invecklade att ingen människa kan reda ut dem. De exixterar kanske rent av endast i mina förvirrade tankar. När jag hamnar i ett sådant dödläge och eriner mig att göra det enkelt, kommer jag återfå fattningen.

"Under dina vingars skugga
skall min tillflykt vara
tills min plåga är förbi."
* (Book of commmon Rryer.)
* Engelsa kyrkans bön - och ritualbok.)

Mina egna ord:
 Tänkte på detta inslag ur boken En dag i taget i al-anon. Att jag under min vistelse i Gävle på psykratin där såg mig som en burk med lock. Eftersom jag genom åren fått tagit en del skräp till höger och vänster. När så burken blir så full att locket inte går att stänga rinner det ut. Och det är då jag blir som jobbigast.

Samma dag som jag fick min Pstd diagnos frågade jag läkaren rakt ut om en sak jag länge velat få svar på.

Frågan var: När man har detta jag nu fått svar på är det då då möjligt att man kan gå så långt att ma näst intill vill kunna döda någon ?

Hon läkarn sa: Det händer.
Tack svarade jag och tog upp en händelse som jag fick näst intill panik över tidigare under dagen. Det var i mitt gamla hus. Och det var väl si så där slutet för mitt och ex och mitt äktenskap. Hur som helst så hade jag fått veta att min exman hade en ryslig hög mobilräkning och det var jag som skulle dra strået till stacken och prata med honom om det.

Han blev så arg på mig att han knuffa omkull mig i soffan och bröt sönder sin mobil mitt framför mig och kasta delarna på mig och gick ut i köket. Jag efter och tryckte upp honom mot köksbänken och hota honom med en skruvmejsel. Därefter så gjorde jag stryptag på honom och sa " Jag ska göra precis som du gjort mig om inte värre." Gubben blev näst intill blå tills jag släppte taget och han rusa ut och jag efter som ett argt bi och kastade hästskor som låg på backen. Han sa något om att jag hade blivit tokig.

*****************************************
Att det blev så fanns många anledningar till. Dels sexuellt ofredande, misshandel, och allt som mitt ex gjorde på mig. 

Nyckelhålets hemlighet.

Nyckelhålets hemlighet. Det vill säga när folk stirrar på en och man tror man har pest eller nått liknande. Hur som helst så skulle jag vilja berätta varför jag kallar detta för ett nyckelhål.

Jag var kanske 12 - 15 år eller nått sånt när jag insåg att min pappa ofta satt i källarplanets vardagsrum och kollade tv eller satt och lyssna på musik. Han drack ofta på den tiden. Hur som helst hade vi även våran dusch där nere, samt tvättstuga och sånt och två förråd.

När man kom ner till källaren kom man ner direkt till vardagsrummet. Och varje gång jag kom ner kändes det som om min pappa klädde av mig med sin blick. Värst vart det när han var berusad av alkohol.

Jag våga knappt duscha där nere pga att vi hade bara draperier för duchrummet. Och jag kände sånt obehag att jag drog mig in i det sista att duscha.
g äcklad
Gick bra när inte gubben satt där men när han gjorde det var jag livrädd att gubben skulle se mig naken. På den här tiden var jag livrädd för män.
få
Hur som helst så bad jag till mamma att jag ville duscha inne i badrummet på övervåningen när min pappa satt där nere i källaren. På senare år innan mamma gick bort i canser fick jag veta att hon kände till mitt problem med pappa.

Men det var inte bara det som jag kände mig äcklad och uttittad. Liknande problem har varit en del män min syster varit tillsammans med också.

Känt mig äcklad och rädd. De taffsa på mig och sa en massa äckliga kommentar. Minns en man hon hade. Han var på besök hos min syster och hade med sig en liten hund.

Jag vakan mitt i natten och hörde hur de flåsa och hade sig innefrån hennes vardagsrum och plötsligt hör jag mannen säga nått om att han ville jag skulle ha sexuellt umgänge med hans lilla hund.

Jag blev livrädd och börja störtgråta och ville därifrån. Som tur var så av bröt de sitt flåsande och min syster kom in och lugnade mig och inget hände.

Nu senaste tiden har sånt här dykt upp igen i mina minnen och jag känner mig uttittad genom vårt titthål på våran ytterdörr.

Jag kan få för mig att folk tittar in genom fönster och dörrar osv. Värst är att vi har ju badrummet mitt i mot ytterdörren. Så jag säger ofta orden: "Inte titta".

Går lite lättare nu eftersom jag har tejpat för det där titthålet.

Men ändå det känns bedrövligt...Jag var ju bara barn på den tiden. De var vuxna män..De borde ha insett faran och inte göra sånt som är förbjudet.,

Men nu ska jag kämpa mig fram försöka fokusera på må bra, Och försöka lägga allt bakom mig.

Pstd = Posttraumatiskt stressyndrom

Det var ett tag sen nu igen jag skrev här inne. Mycket har hänt och jag har varit långt ner i eländet igen Så långt att jag tog för mycket mediciner igen. Anledning till att jag gjorde det hängde ihop med mycket. Sorgen efter mamma, oron kring mina käraste anhöriga, ekonomin osv.

Jag har tidigare berättat om äckliga män som kladdat på mig och skräcken genom mina år  och går. Ingen ursäkt att jag ibland gör saker omedvetet och låter mig utnyttjats av människor i mitt liv.

I april i år fick jag svaren jag länge velat sjukvården skulle ha gjort för länge sen då helvetet bröt ut för ett antal år sen.

Diagnosen jag fick var Posttraumatiskt stressyndrom medföljande deperation. I och med det börjar med magsmärtor, oro och stress och leder till att jag blir helt inne i en indre deperation När jag är som mest nere sker saker som är oerhört jobbiga och jag grips av panikångest, hyperväterlerar, får svårt att andas, vill knappt inte gå ut eller inte äta. Ibland händer det att jag tröstäter och blir så äcklad att jag skulle vilja kräkas upp allt igen. Eller dunka mig hårt i magen så den blir platt som en pannkaka. 

Ibland när jag ska ut och gå känns det som allt bara är för jobbigt, känner fly känslor kommer och går och jag känner mig hopplös och tom som om ingen bryr sig om jag låg där död på marken. 

Att dagligen ha dödsångest och känner jag är klar med denna värld. Låt mig somna in. Låt mig slippa leva i denna värld där allt bara är elände.


Ibland vill jag bara skrika VARFÖR ???

Kan inte hata de döda som gjort mig illa. I vintras gick en av dom bort i canser. Ville sörja men jag kände bara hatet inombord, kunde inte ens fatta ord på hur lugn jag kände mig. Jag menar jag ska inte behöva känna så. För de var de som inte fatta hur de sårade mig och vilket elände jag skulle få leva med resten av mitt liv. 

Denna blogg är baserad på det mesta. och jag har tagit till mig era kommentarer och stöttat många genom vuxna barns tolvstegs program osv. 

Nu upp till folket där ute. Skulle ni vilja gästblogga hos mig ?

Det ni då gör är att skriva till mig på: natahlie.berglund@gmail.com

Berätta era erfarenheter, era livshistoria, vilka saker har hjälpt er att förbättra ert liv.

Alla bidrag kan vara allt från pstd till droger, missbruk, mobbning, och olika händelser. 

Och du..Ni får självklart vara anonym vid publicering. 

Mobbing på extrem nivå.

Jag har tidigare berättat om. Vilket jag mer än gärna tar upp igen. Eftersom jag fått uppleva det igen. Kan  bara säga suck, Jag menar hallå..Bara för man är tsm med nån som inte kommer från samma land så kallar man inte nån för det där ordet. Ska vi typ svenskar säga så till nån annan svensk bara för den råkade bränna kroppen brun av sommarsolen eller på den där semestern i turkiet tex.

Nääh när ska detta mobbning sluta. Spelar roll hur många gånger man säger förlåt till varandra så är det mobbning. Och mobbning kan skada. Var inte så länge sen som en typ vän till min man sårade honom djupt. Och min man behövde verkligen ärliga och stöttande vänner kring sig. Men denne vän var typ hur dum som helst mot min man och kallade honom för dumma saker.

NÄ sanna vänner finns det svårt att hitta bland våra unga idag. De är som sällsynta små djur i vår natur. Och hittar man nån sann vän vill man ge hundra procent för de ska stanna kvar.

Det här är nattbarn. sidan som tar upp det mesta.

Har du nån erfarenhet du vill dela med dig. Skriv då..

Går också bra att kommentera.

Vill också passa på att tacka för er alla som läser och kommenterar mina inlägg. Och kram på er.