Steg för steg kommer jag ta. Steg för steg kommer jag att bli bra igen. Och kanske en gång för alla kunna leva ett normalt liv. För inte så länge sen kom mitt samvete till minne att 40 år av mitt liv har varit händelser som gått i som en repitknapp inne i mitt undermedvetna.
Jag var bara två år gammal ca när min morfar börja kladda på mig. Som barn trodde jag att det var normalt. Jag förstod inte att det var fel det han gjorde på mig. hade hänt i det där rummet.
Han gjorde saker på mig när jag satt i hans knä. Till och med när han låg på sin säng på övervåningen och ville jag skulle göra saker med hans den ni vet vad.
Han sa att jag inget fick säga till min mormor eller till nån. Rädslan kom senare när min morfar hade gått bort. Att ens sova i det där rummet eller i den sängen fick mig må skit. Jag drog mig ofta att gå upp för trappan och se rummet och bli påmind varenda gång om vad som hade hänt i det rummet. Sak samma var det i vardagsrummet just i den där stolen jag och morfar hade suttit. Det äcklar mig än i dag när jag skriver om det. Hur vidrig vuxna kan vara mot små barn.
Ur denna sida: https://posttraumatiskstress.com/
Kommer jag och min kurator att jobba med framöver. Men först måste vi få ordning på mina dödstankar om att att jag inte vill leva lngre.
Att jag inte vill är att jag är så trött och less bråk, våld, stress, oro och en massa saker. Men det kommer under tiden måste jag lära mig att hantera stressen. Och hitta balansen för ett sunt mående...
Känner redan nu att jag är behov av den där stoppklockan jag har laddat hem på min mobil att den ger ett gott föredöme för mig.
Jag var bara två år gammal ca när min morfar börja kladda på mig. Som barn trodde jag att det var normalt. Jag förstod inte att det var fel det han gjorde på mig. hade hänt i det där rummet.
Han gjorde saker på mig när jag satt i hans knä. Till och med när han låg på sin säng på övervåningen och ville jag skulle göra saker med hans den ni vet vad.
Han sa att jag inget fick säga till min mormor eller till nån. Rädslan kom senare när min morfar hade gått bort. Att ens sova i det där rummet eller i den sängen fick mig må skit. Jag drog mig ofta att gå upp för trappan och se rummet och bli påmind varenda gång om vad som hade hänt i det rummet. Sak samma var det i vardagsrummet just i den där stolen jag och morfar hade suttit. Det äcklar mig än i dag när jag skriver om det. Hur vidrig vuxna kan vara mot små barn.
Ur denna sida: https://posttraumatiskstress.com/
Kommer jag och min kurator att jobba med framöver. Men först måste vi få ordning på mina dödstankar om att att jag inte vill leva lngre.
Att jag inte vill är att jag är så trött och less bråk, våld, stress, oro och en massa saker. Men det kommer under tiden måste jag lära mig att hantera stressen. Och hitta balansen för ett sunt mående...
Känner redan nu att jag är behov av den där stoppklockan jag har laddat hem på min mobil att den ger ett gott föredöme för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar