Tja, tja. Det har kommit in ett bidrag som gästbloggare. Och här är personens bidrag.
Hur jag upplever min frus sjukdom.
Min fru hade åkt in på sjukhuset pga att hon svalde en massa tabletter, när jag inte var hemma. (Jag var hos en kompis). Fick samtalet att hon gjort som hon gjort, vilket blev ett av de värsta samtalen nånsin. Jag fick knappt ur henne nånting, hon bara storgrät och sa att hon svalt tabletter. Jag klev in i en chock, och istället för att be min kompis köra mig hem, så åkte vi hem till honom och kollade film osv. Efter att vi kommit hem till honom, fick jag SMS från min frus studieledare, där hon skrev att min fru åkt in på sjukhuset, och därefter en rejäl utskällning för att jag inte åkt hem. Jag ljuger inte om jag säger att det kändes som att hon sparkade på en som låg ner. Jag berättade för min kompis senare på kvällen, då han förmodligen sett hur jag mår. Så jag fick lite stöd av honom. Vi gick och la oss, och jag sov knappt på hela natten. På morgonen ringde min fru, och det var så skönt att höra hennes röst. Hon hade åkt in på psyk i Hudiksvall, och ville att någon skulle komma dit med kläder. Han som hon tänkt skulle göra det skulle åka till Gävle och hålla tal. Så jag bad om att få återkomma, för jag tänkte (Och frågade) min kompis om han ville ställa upp, vilket han gick med på. Så jag ringde min fru och berättade, och hon blev glad. Så hon SMSade en lista på vad jag skulle hämta. Så efter en stund (för att kompisen skulle vakna), åkte vi, först till Statoil och tankade, sen hem hit och hämta det hon skulle ha, för att sen åka till Hudiksvall. Den resan kändes extra lång, för att jag längtade efter min fru. Så vi kom dit, och skulle gå till avdelningen hon var på, vilket inte var det lättaste. Vi gick vilse typ 3 gånger, innan vi hittade dit. När vi kom dit, var en annan kompis där, och vi satt och snackade en stund, men det kändes bara så skönt att få vara i min frus sällskap.
Sen skulle vi åka hem, jag var rejält nere, och fick en kram av min frus kompis, hon så på mig att jag behövde det. Därefter åkte jag och min kompis till Max utanför Hudiksvall, där vi käkade på drive-in. Det gick väl inte så bra, spillde ut min cola på hans golv, så det var bara att torka. Som tur är blev han inte arg. Sen körde han mig hem, så jag kunde landa, och ta in vad som hänt.. Det var rätt svårt men jag är glad att det "gick bra" och att hon fick hjälp, då jag sett att hon inte mått så bra. Det har förvisso inte jag heller men det är en annan sak.
På kvällen upptäckte hon att jag inte fått med mig allt till henne, så jag och en annan kompis skulle åka dit på Måndagen (dagen efter, alltså). Det gick bra, men man märkte av hans kaffesug, hehe. Så vi åkte dit, och återigen var det rejält skönt att få träffa henne. Denna gång var hon ensam där.
Så gick veckan, och saknaden blev större. Jag hade bra stöd av kompisen jag var hos när allt hände, vi pratade på skype varje dag och inte bara om det, utan om allt. Så kom söndagen, och vi hade bestämt att jag skulle komma dit och hälsa på och ta med lite mer kläder. Så jag tog bussen in, och gick upp och hälsade på henne. Det var ganska mysigt, men jag ville ju ta med henne hem, vilket jag inte fick.
På måndagen efter hade hon blivit sämre, så hon skulle åka till Gävle. Jag blev ledsen, då det skulle vara längre, och jag kunde inte komma dit och hälsa på som jag ville. Jag berättade detta för min kompis, och han ville att jag skulle följa med honom hem över natten, så jag fick något annat att tänka på, vilket jag gjorde.
När jag kom hem dagen efter hade jag fått låna ett bilspel av honom, så jag satt och spelade det så jag inte tänkte så mycket på annat.
Så gick veckan, och saknaden efter min fru blev större..Men så kom dagen då hon fick komma hem.. Jag skulle åka till Gävle och hämta henne. Så jag åkte in, och fick vänta ett tag på henne i Gävle. Men när jag väl träffade henne var hon som en helt annan person. Då hade hon fått diagnosen Posttraumatiskt Stresssyndrom.
Jag hade noll koll på denna sjukdom, men jag förstod ganska snabbt att jag måste behandla henne varsamt, alltså ännu mer varsamt än vad jag redan gör. Hon berättade på hemresan att hon länge sett mig som en annan person, och att hon knappt hade något minne. Jag hade ganska svårt att ta in detta, och började nästan gråta på tåget. När vi kom fram till Ljusdal gick vi till Apoteket och köpte medicin som hon behöver. Sen gick vi till Coop, för jag tänkte köpa grillad kyckling då varken jag eller frugan hade någon lust att laga mat. Men de hade ingen kyckling, så vi åkte till ICA, som inte heller hade någon kyckling. Så vi köpte varsin fryst pizza. När vi kom hem till lägenheten ville frugan låsa upp, och öppna, vilket var ok. Men hon kände knappt igen sig när hon kom in.
Vi gick och la oss i sängen och vilade en stund, och bara höll om varandra, vilket var väldigt skönt.
Tiden gick, och jag börjar komma in i det. Men i samma stund började min depression visa sig, väldigt starkt, med självskadebeteende och självmordstankar. Så jag sökte hjälp på sjukhuset, ville egentligen bli inlagd, men jag fick medicin och remiss till psyk istället. Jag upplever att medicinen fungerar sådär, har fortfarande självmordstankar och självskadebeteende, men kan kontrollera det mer.
Hur som helst, så bävar jag för när min fru ska duscha, då det oftast är där hon får panik, och antingen smäller huvudet/handen i väggen, eller gråter/gnyar. Så då får jag ta hand om henne, säga att allt är ok osv. Men allt är inte ok. Jag saknar min fru. Min gamla fru, som jämt var glad och påhittig.
Senast igår fick jag dumma tankar, och kände att hon hade det bättre utan mig. Men när vi kramades i köket kändes allting så rätt. Så skönt.. Så tryggt..
Men jag tänker låta det ta den tid det tar. Det viktigaste är att min älskling blir frisk. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta, jag vet inte hur mycket energi det kommer krävas. Det enda jag vet är att jag älskar min fru, och hon är det viktigaste i mitt liv.
