Varför jag har dödsångest lyder titeln idag om.
Det började en sommardag för många, många år sen. Jag var väl omkring 15 - 16 år. Jag var jättekär i en kille i min hemkommun samt i en från Jämtland. Men mest i han från min hemkommun. Han var den första jag trodde mig älskade. Båda dessa unga killar manupulerade, utnyttja mig sexuellt och var bara ute efter få ha sex med mig och de var inte intresserade utav ett förhållande. Hur jag visste det tog många år att förstå. Men när det väl kom fram i ljuset kände jag mig djupt besviken och sårad. Kan än idag inte se in i deras ögon utan att känna den där besvikelsen. Hur som helst plågades jag genom min tonårstid Och under min tonår blev jag gravid med en annan kille på min skola. Av rädsla att min pappa skulle bli arg och göra samma sak mot mig som med min tio års äldre syster och rädsla över framtiden och allt blev jag tvingad till abort både av skolsköterska och den så kallade barnmorska. Dessutom var jag livrädd för killen som gjorde mig med barn skulle reagera om jag behöll det eftersom han ville inte bli pappa. Minns han sa att han inte ens visste hur det hade gått till. Jag minns att jag kände mig oerhört jättekonstig under den där kvällen efter att det hade hänt. Och att jag blev illamående osv. Jag minns jag berätta det för min syster kom den kvällen jag skulle berätta för honom att jag var gravid, minns all den sorg efteråt när han bad mig dra åt helvete. Jag minns jag sa till honom att han inte skulle vara orolig eftersom jag dagen därpå skulle göra abort. Hur det sen gick för den här killen vet jag inte. Men så här i efterhand saknar jag det där lilla barnet som jag döpte senare med åren Tobias lite efter sin pappa som kallade sig Tor-Björn.
Jag slutade skolan och jag kämpade mig igenom dödsångesten. Sen kom smällen igen jag blev gravid igen. Och jag blev ännu en gång manupulerad att göra ytligare en abort. Denna gång var det arbetshandläggaren på arbetsförmedlinen och soc som stod i centrum och tvinga mig till det. Jag var så rädd och ångrade mig så oerhört hela resan. Och grät och var så nedstämd. Efteråt en tid senare kom dödsångesten smygande och jag kände att jag orkade inte leva med att ha varit tvingad till två aborter, Jag saknade dem så oerhört mycket. Senare döpte jag det lilla barnet till Evelina.
Nått år senare träffa jag en ny man och fick äntligen behålla mina tre barn. Men så kom den där vårdagen då vi skulle gå skilda vägar och eftersom jag var livrädd att han skulle misshandla mig och soc manupulation tog vårdnadsrätten i från mig. Förlora jag mina barn till deras pappa. Bara nån vecka senare låg jag på min systers sons säng och grät och skrek. Det händes som jag som jag gjort abort tre gånger till trots att de fanns vid liv och de bodde samman med sin pappa. Dessutom kändes det som jag fött mina tre barn till en annan kvinna.
Under denna tid har jag inte fått den hjälp och den stöttning som jag skulle ha haft efter skiljsmässan och jag har lidit med dödsångst var och varannan dag. Samt den stöttning och hjälp efter Tobias och Evelina. Det plågar mig en i dag att jag skulle haft 5 barn och inte tre.
Jag hoppas en dag jag ska få återse mina förlorade barn som jag blev tvingad till att ta bort i mina unga år. Och ser dem framför mig i det rike som gud har lovat oss. Och att de ska komma tsm med min mamma och pappa och hålla dem i handen.
Utan mina två äldre barn känner jag mig tom av saknad och det fattas så i mitt liv
Denna dikt skrev jag innan jag förstod sanningen om gud.
Änglabarn !!
Kära mina små i himlen är.
Önskar varje dag att jag fick träffa er.
Det plågar mig ännu den dagen då jag var tvungen till abort.
Minns så väl den dagen, visste inte vad jag gick in på, allt fick å fort.
Kära älskade små mamma älskar er.
Min son/dotter du skulle ha varit 16 år nu pm du fick födas när du själv blev mogen, inte tagits bort.
ÅÅh mitt andra son/dotter dina små rörelser i mig så smärtsamt allt blev.
Ville inte genomgå det som jag blev tvingad till.
Du skulle ha fyllt 14 år nu.
Så R.I.P son/dotter maj 94 - skulle ha föds i januari 95
R.I.P son/dotter maj 96 - skulle ha föds i februari 97
Skriven år 2012
Så denna dikt får avsluta dagens inlägg
Det började en sommardag för många, många år sen. Jag var väl omkring 15 - 16 år. Jag var jättekär i en kille i min hemkommun samt i en från Jämtland. Men mest i han från min hemkommun. Han var den första jag trodde mig älskade. Båda dessa unga killar manupulerade, utnyttja mig sexuellt och var bara ute efter få ha sex med mig och de var inte intresserade utav ett förhållande. Hur jag visste det tog många år att förstå. Men när det väl kom fram i ljuset kände jag mig djupt besviken och sårad. Kan än idag inte se in i deras ögon utan att känna den där besvikelsen. Hur som helst plågades jag genom min tonårstid Och under min tonår blev jag gravid med en annan kille på min skola. Av rädsla att min pappa skulle bli arg och göra samma sak mot mig som med min tio års äldre syster och rädsla över framtiden och allt blev jag tvingad till abort både av skolsköterska och den så kallade barnmorska. Dessutom var jag livrädd för killen som gjorde mig med barn skulle reagera om jag behöll det eftersom han ville inte bli pappa. Minns han sa att han inte ens visste hur det hade gått till. Jag minns att jag kände mig oerhört jättekonstig under den där kvällen efter att det hade hänt. Och att jag blev illamående osv. Jag minns jag berätta det för min syster kom den kvällen jag skulle berätta för honom att jag var gravid, minns all den sorg efteråt när han bad mig dra åt helvete. Jag minns jag sa till honom att han inte skulle vara orolig eftersom jag dagen därpå skulle göra abort. Hur det sen gick för den här killen vet jag inte. Men så här i efterhand saknar jag det där lilla barnet som jag döpte senare med åren Tobias lite efter sin pappa som kallade sig Tor-Björn.
Jag slutade skolan och jag kämpade mig igenom dödsångesten. Sen kom smällen igen jag blev gravid igen. Och jag blev ännu en gång manupulerad att göra ytligare en abort. Denna gång var det arbetshandläggaren på arbetsförmedlinen och soc som stod i centrum och tvinga mig till det. Jag var så rädd och ångrade mig så oerhört hela resan. Och grät och var så nedstämd. Efteråt en tid senare kom dödsångesten smygande och jag kände att jag orkade inte leva med att ha varit tvingad till två aborter, Jag saknade dem så oerhört mycket. Senare döpte jag det lilla barnet till Evelina.
Nått år senare träffa jag en ny man och fick äntligen behålla mina tre barn. Men så kom den där vårdagen då vi skulle gå skilda vägar och eftersom jag var livrädd att han skulle misshandla mig och soc manupulation tog vårdnadsrätten i från mig. Förlora jag mina barn till deras pappa. Bara nån vecka senare låg jag på min systers sons säng och grät och skrek. Det händes som jag som jag gjort abort tre gånger till trots att de fanns vid liv och de bodde samman med sin pappa. Dessutom kändes det som jag fött mina tre barn till en annan kvinna.
Under denna tid har jag inte fått den hjälp och den stöttning som jag skulle ha haft efter skiljsmässan och jag har lidit med dödsångst var och varannan dag. Samt den stöttning och hjälp efter Tobias och Evelina. Det plågar mig en i dag att jag skulle haft 5 barn och inte tre.
Jag hoppas en dag jag ska få återse mina förlorade barn som jag blev tvingad till att ta bort i mina unga år. Och ser dem framför mig i det rike som gud har lovat oss. Och att de ska komma tsm med min mamma och pappa och hålla dem i handen.
Utan mina två äldre barn känner jag mig tom av saknad och det fattas så i mitt liv
Denna dikt skrev jag innan jag förstod sanningen om gud.
Änglabarn !!
Kära mina små i himlen är.
Önskar varje dag att jag fick träffa er.
Det plågar mig ännu den dagen då jag var tvungen till abort.
Minns så väl den dagen, visste inte vad jag gick in på, allt fick å fort.
Kära älskade små mamma älskar er.
Min son/dotter du skulle ha varit 16 år nu pm du fick födas när du själv blev mogen, inte tagits bort.
ÅÅh mitt andra son/dotter dina små rörelser i mig så smärtsamt allt blev.
Ville inte genomgå det som jag blev tvingad till.
Du skulle ha fyllt 14 år nu.
Så R.I.P son/dotter maj 94 - skulle ha föds i januari 95
R.I.P son/dotter maj 96 - skulle ha föds i februari 97
Skriven år 2012
Så denna dikt får avsluta dagens inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar