Facebook upphittat

Man skall aldrig döma någon. En 15 årig flicka håller hand med sin 1- årige son. Människor kallar henne för slampa, ingen vet att hon våldtogs vid 13 år. Folk ringer en annan kille och kallar honom fet. Ingen vet att han har en allvarlig sjukdom som orsakar honom att vara överviktig. Folk kallar en kvinna för skallig, men de vet inte att hon har cancer. Kopiera detta om du är emot mobbing och annat skit som händer runt om i världen!!

***************************************************************** 

Tänkte på en medelålders man när jag läste det där om att en fok ringer och kallar en annan kille för att vara fet. 
Det hände i våras då jag låg inne på sjukhuset. När som bäst min man behövde hjälp kallade hans så kallade vän honom för att vara fet. Min man tog väldigt illa vid sig av det han läste på displeyn på sin mobil. Efter det upphörde allt med sin nära vän. Han svarar inte när man ringer, han svarar inte på sms och till råga på allt blockera han både mig och min man på facebook. 

Hans så kallade vän vet inte varför min man mått dåligt och varför han är överviktig. Men ändå valde han att se ner på min man och kalla honom fula saker. Än idag mår min man dåligt för att hans så kallade vän inte finns där.

Jag har stöttat min man i flera år och talat om att äkta vänner gör inte så. De sitter inte och hånar och säger dumma kommentarer och går bakom ryggen och babblar strunt om andra. 

Detta är nattbarn och jag är emot mobbning och annat skräp som händer runt om i världen.

Ångestattack

I går fick jag åter en ångestatack. Blev stressad av att det hände så mycket. Försökte äta gurka och en påse chips men det hjälpte inte. Försökte duscha bort ångesten men hjälpte heller inte. Så till sist lära jag ringa min bror som var i i krokarna så han fick köra mig till Dollarstore så jag fick köpa en mängd med godis. Sen var det bara att proppa i mig. Sen tvärdäcka jag i sängen.

Nej det är så mycket omkring mig nu så att jag även inte är mottaglig för att fortsätta min Ptsd behandling. Så nu är det upprättad en krisplan från min kurator som jag måste lösa så jag får det lugn och den ro jag behöver för att komma vidare. Utan det vet jag inte vad jag ska ta mig till. Och jag mår så gläääh att jag ser döden i vitögat och bara skriker inombords om hjälp mig att dö. Orkar ingenting. Kan inte ens prata med mina barn om det heller. Inte så bra för dem heller att höra att deras mamma vill få somna in.

Så även idag för en stund sen kom samma visa igen så jag fick jätteont i magen. så jag ska försöka vila en stund och ser om det släpper. Är dessutom jättetrött.

Nedstämdhet

Känns som jag ska börja gråta när som helst. Som om jag inte känner mig ensam med allt som händer omkring mig. Jag vet att jag inte ska ska tänka så men kan inte hjälpa det.

Just nu sitter jag och lyssnar på instrumentala låtar. Och gör att jag känner mig lite lugnare.

Håller också på att jobba lite med forumet. http://nattbarn.forum24.se Lite klurigt var det i början men med lite hjälp från Jockesofts biltjuvs forum lyckades jag göra rätt till slut.

Ni kanske ni undrar varför jag valt att fixa forum för nattbarn. Ja svaret är att jag fått förfrågan om att göra ett forum för nattbarn.

Kanske med tiden jag kanske skapar fler forum. Men det återstår att se för just nu känner jag ingen större lust med någonting annat. Utan att gå typ och lägga mig och vila.

Nej om jag ska försöka göra lite fler spännande trådar i forumet. Så hörs..

Jo jag längtar till torsdag. är så glad att min kurator ringde mig igår och hörde sig för hur jag mådde. Efter en långt samtal till Psykavdelningen på natten.

Ja visste bara inte vad jag skulle ta mig till. Jag var så ledsen och nedstämt och hade sån himla ångest att jag ville bara dö. och även om min man var hemma kändes det inte okej att ens försöka prata med honom.

Eftersom ibland vill han bara jag ska sluta tänka på sånt som gör mig ledsen. Men hur lätt är det att bara så där sluta tänka på saker och ting när jag inte är mig själv när jag blir så nedstämd att jag dessutom får sån dödsångest.

Kom att tänka på de gånger mamma sa till mig att rycka upp mig. Sluta med att jag sa: " Men hämta ett rep och ryck upp mig då från skiten."

De gånger är det svårt att ens göra det när man är mitt uppe i kaoset. Man bara vill skrika och gå sin väg eller bli lämnad ensam. Men ibland kan ensamheten göra det värre och jag får panik och börjar gråta över att det gör så ont att känna känslor av allt som händer kring mig. Typ som om ingen fattar hur svårt det är att vara det där lilla barnet som en gång växte upp med föräldrar den ena jobba och slet medans den andre söp var och varannan helg och misshandla sitt lilla barn (Mig).

Om han ändå tog reda på fakta om varför jag sa " kärringjävel" till min mamma. Eller satte sig lugnt ner med mig och frågade lugnt varför jag sa så..Nej inte pappa inte han tog i mig i håret så det gjorde så ont och jag började gråta av att han straffa mig med misshandel.

Nej ska jobba på forumet nu..Kram på er. 

Jobbar med

Jag håller på att göra ett forum. Som kommer att underlätta för er som läser min blogg. Där kan man skapa egna profiler, skriva i olika trådar och även kunna skapa egna trådar.

Skulle vilja ha lite tips om vad man kan ha för kategorier.

Man hittar länken här til l vänster i bloggen "Välkommen till nattbarns forumet.

Men för att kunna skriva och sånt så behöver man registrera sig dit. Så Varmt välkommen.

Ska försöka sätta mig in i det hela jag med. Det som är bra är att man kan även skriva privata medlanden. Kommer attt även lägga ut regler om hur det ska skötas och kanske även lite andra saker som kan vara roligt att ta del utav. Tex: forumslekar osv.

Dumma ångest.

Med dödsångest och nedstämdhet gick jag bort till sjukhuset igen. Pga jag haft ont i svanken, rygg och molande verk i magen en längre tid sen i mitten på april. Inte så de kunde göra en ordentlig undersökning förra månaden då jag besökte sjukhuset för samma besvär. Eftersom jag har urinvägsinflamation visades idag när jag kom dit.

Tog även upp att jag har så ont i lederna att jag har dödsångest var och varannan dag och är en del av min ptsd med som gör jag mår skräp Samt att dras med övervikt för saken inte bättre. Så nu äntligen har sjukvården ställt sig på min sida och jag ska få förhoppningsvis genomgå tarmoperation.

Funderar på om jag ska teckna testamente ifall nått skulle inträffa mig i framtiden. Eftersom jag kommer att efterlämna mig en del saker Och som jag att mina barn ska få ärva efter mig. Vill inte typ det ska bli som med mina andra anhöriga där foton och annat fina saker fördärvas och bränns upp eller säljes.

Men jag hoppas på att operationen går bra och att jag kan få kostnadsråd från rätt sorts folk och att jag kommer på rätt bana igen.

*************************************************************************'
Nu börjar jag ett nytt kapitel i min livsbok och samtidigt så ska jag fortsätta min resa hos kuratorn. Längtar till mina torsdagar och det ger mig hopp och styrka. Även om jag känner varje dag är mig en plåga av dessa dödstankar som bara läcker i min själ. Eftersom jag orkar inte leva med med mig själv.

Minns i tonåren hur mycket jag träna och träna och på somrarna cyklade jag flera mil för att kämpa ner i vikt. En del gånger lyckades jag en del gånger inte.

Ett flertals gånger sluta jag till och med och äta i hopp om att gå ner i vikt. Sen jag fick mina barn har jag inte ens gått ner alls utan bara gått upp.

Orsaken till det här är och förmodar allt elände jag gått igenom i mina år. Känns som jag äts upp inne från och kan inte andas i min kropp. Vet att min man älskar mig för den jag är. Men jag finner ingen glädje i mina ögon och det jag ser på min kropp. Ser den som den där överviktiga kärringen som biter på naglarna och flyr för att väga gå på vågen.

Så jag hoppas nu den snälla Läkaren hör av sig snart så jag kan påbörja operationen.

Upphittad på facebook

Många tror att ett självmordsförsök är en självisk flykt, eftersom personen inte bryr sig om de som blir lämnade.
Jag kan säga er att när en person kommer till den punkten tror de verkligen att deras anhöriga kommer att få det mycket bättre när de är borta. Detta är psykisk sjukdom och inte egoism. Sanningen: depression är en fruktansvärd sjukdom och tycks obeveklig.
Många av oss har varit nära kanten och vissa har förlorat vänner och anhöriga. Låt oss öppna ögonen för varandra och sluta sopa psykisk sjukdom under mattan. Om jag inte ser ditt namn, så förstår jag. Får jag be min familj och vänner att vänligen kopiera och klistra in denna status i en timme för att ge en stund av stöd till alla dem som har familjeproblem, ohälsa, kamper eller farhågor av alla slag och behöver bara Veta att någon bryr sig! Gör det för alla av oss, för ingen är immun. Hoppas få se detta på väggarna bara för moraliskt stöd. Jag vet att några kommer!!! Jag gjorde det för en vän och du kan också.

Om går dagen

Igår var jag till min kurator igen tsm med min man då vi hade en informationsmöte om min pstd. Till en början gick allt som det skulle men så svimmade jag av i stolen. Eftersom det var mycket påfrestande samtal. Jag är typ van att jag rätt som det är svimmar av. Mest är det när jag får blixtont i magen och måste typ besöka toalett.

Mycket är pga ekonomin, oro, stress som löper ihop att jag blir så stressad att jag inte kan hantera vad som händer.

Det kan vara typ som när jag ska passa bussar, ska iväg på resor osv. Minns jag hade rejäla magsmärtor när barnen var mindre och man skulle iväg på utflykter och sånt. Det var så pinsamt att jag inte inte vart jag skulle ta vägen. Ofta utlöste min stress till så jag fick migrän.
Tror jag var borta i ca 5 - 10 minuter. 

Anledning för att jag svimma av var nog för jag har inte förstått hur allvaret med pstd. Eftersom jag haft så mycket som ska fixas sen jag kom hem från Gävle. Med ta kontakt med läkare, få tid hos kurator, pratat med soc, om både mig och barnen, godman, osv. Så inte undra på att jag svimma av. Samt att jag känt oro för min man med hur han ska ta hand om mig här hemma och kunna sätta gränser på rätt sätt utan att puttra och bli arg så fort jag försöker säga något.

Jag visste att jag ibland är som en  liten flicka ibland, ibland tonåring ibland vuxen. Ibland känner jag att jag inte vill leva med allt. Men så kommer det en liten solstråle som säger " ge inte upp, det här fixar du."

Känner mig ibland som jag är på en tävlingsbana där man ska springa över en massa hinder. antingen är det svåra eller enkla saker. Så kommer man till det svåra hindret och man vill försöka hitta kryphål för att smita men det inte går. Så får jag vänta nån dag och lösa det då istället. Är nog därför jag gillat att spela Forge of Empires
 Eftersom där får jag tänka till och ha tålamod att invänta rätt saker ska dyka upp.

En dag i taget i Al-anon

 17 augusti
Ibland glömmer vi hur smärtsamt det var att komma till vårt första Al-anon-möte. Minns vi det förvirrade tankarna, rädslan, osäkerheten? Obehagliga frågor trängdes i huvudet:  " Är det rätt att göra så här ? - Vad ska han säga om han fått veta ? - Drar jag vanära över familjen genom att låta det komma ut att min man, barnens far, dricker för mycket ? . Vad händer om någon berättar att jag varit här ?"
Vi blev lugnade av att upptäcaa att  Al-Anon  har en anonymitetprincip som ger oss skydd. Alla medlemmar är införstodda med att, ingenting som sägs på mötena får någonsin nämnas utanför möteslokalen. Speciellt viktigt är att överhuvudtaget inte nämna några namn.

Dagens påminnelse
Den som kommer ny till Al.Anon känner sig genast trygg och säker när hon får veta att hon kan tala fritt, utan rädsla för nånting ska föras vidare. Vi är skyldiga att ge varandra denna försälran och trygghet. Våra traditioner påbjuder det och vi har själva ett personligt behov av skydd mot ansvarslöst skvaller.
Jag ska dagligen påminna mig själv att jag måste vakta på mina tunga så att jag inte avslöjar någonting som berör en Al.Anon eller AA.medlem.

 Tolfte traditionen: " Anonymiteten är den andliga grundvalen för alla våra traditioner och påminner oss ständigt om att sätta princip före person."


Jag själv berättar:
Jag minns det som igår det där medberoendemötet. Jag kände mig nyfiken och tacksam men också motvilligt berätta för en hop skara om min familj. Endel kände mig och en del kände inte mig. Minns tredje gången jag satt där och kände bara jag ville rusa därifrån. Det var inte jag som var problemet utan det var han jag levde med som var det stora problemet. Idag 2016 kan jag känna att jag hade rätt. Det var inte jag som skulle se till att gubben inte misshandla mig, inte drack osv. Eller bytte ut alkoholen mot jobb eller annat missbruk.

Den terapeften hade nog inte ens kunskapen att sitta där och anklaga sina klienter så som hon gjorde. Det sluta med att jag en kväll kasta in handduken. Då hon sa att jag skulle hem och prata med gubben. Och fråga mig själv om jag älskade honom. vilket jag tydligen aldrig gjort.

Pga att på den tiden jag blev tsm med honom mådde jag verkligen inte bra. Jag var förföljd av min exsambo, besviken på min dåvarande bästa vän, ensam och längtade hem eftersom jag bodde av andra sidan av Hälsingland.

Nåja det är historia det kapitlet nu.

Hittade lite video.

 

Hittade lite video som jag skulle vilja dela med mig.

Avslappnings musik

När man mår som glääh och man har svårt att slappna av är det bra med musik som stillar sin oro och stress. Jag brukar ibland lyssna på sånt för få inre ro. Och numera använder jag mig utav längre avslappnings musik när jag ska sova. Vilket jag även vaknar upp till om morgonen och känner ro i kroppen.

Vill dela med mig utav lite sån musik här i nattbarn.

30 Minuters avslappning:

30 timmars avsläppning

8 timmars avslappning

Det är lättare att insomna när man  hör avslappnade musik än dunka dunka musik.

Mitt 100:de inlägg

Det hundrade inlägget handlar om allt. Det vill säga hur jag kom på att börja skriva om Al-anon, vuxna barn, barn till alkolister osv.

Jag är själv ett vuxet barn. Jag växte upp med en familj där min pappa drack rätt ofta. Jag blev mobbad i skolan från förskolans första dag (numera kallas det för sex års.) Blev mobbad tills ja slutade gymnasiet. Inte så där då de slog mig men jag var utfryst och kalla mig dumma saker om mitt dåtida namn.

 På gymnasiet blev jag sexuellt utnyttjad av killar.Och blev på kuppen gravid med en av dem. Men jag blev tvingad till att göra abort vilket jag har ångrat så i mina dar.

Att jag börja skriva nattbarn var för att hjälpa och stötta andra som har liknade problem. Och veta att man aldrig är ensam med dem.

 

Var när jag träffa min nuvarande man och jag såg likheter med min bakgrund. Han ger mig styrka till mitt skrivande. 

I dag ger även min kurator mig styrka att skriva. Och i veckan ska jag också börja läsa mig till om min pstd diagnos som jag fick nu sist jag låg inne på sjukhuset. 

Att det tog så lång tid att få både soc och sjukhuset att fatta är nog pga brist på kunskap hos dem. Men jag ska vinna över min pstd. Kommer förmodligen inte komma över att jag har det men jag kan få det bättre. Sökte igår på google om symboler för det och fann det här bland annat.

Tänkte jag skulle göra armbandet där. Så jag ska fixa fram lite matrial till det.

Så grattis nattbarn till det hundrade inlägget. :)

Dikt i nutid

Såg på det förflutna som en film.
Hemsk och otrevlig.
Fick panik, börja må skräp.

Börja gå terapi och prata..
Nu går det bättre.
Försöker ta en i dag i taget.

Mediterar och skriver.
Söker vänner som inte gör mig stressad och jag mår dåligt.
Söker nuet..

Det går åt rätt håll.

Skolorna börjar snart igen.

Skolorna börjar snart igen runt om i landet. Själv har jag slutat för många år sen. Men jag har barn som går i skolan. Och för dem kommer det här bli en tuff tid för dem. Speciellt för mina döttrar. Den äldsta börjar andra året på gymnasiet. Vilket blir ensamt för henne pga hennes pojkvän inte är kvar på skolan. Och hon får brottas med både utstöttning och press.

Min yngsta dotters bästa vän börjar på ny skola "första året på gymnasiet" även hon får utstå en massa press från sina med kompisar. Och kommer förmodligen bli rätt utfryst.

Detta är något som förekommer i många skolor runt om i landet. Och jag vill uppmärksamma att vara lyhörd om ni märker att era barn visar tecken på nedstämdhet, våga prata med dem, ställ frågor som kan hjälpa era barn att stå upp för mobbning.

Var även lyhörd på nätet det vill säga facebook, snapchat, kik, instagram. osv där våra ungdomar vistas mer och mer på dagarna,

Skakar av mig !

Den senaste veckan sen jag fick veta något trasigt har jag försökt att skaka av mig det. Och funnit att det är inte mitt fel att saker och ting missuppfattas hos andra. Även om jag kan ha tagit upp det med någon som är högre än mig i min tro.

Men hur som helst jag har vilat en del och i tisdags så bestämde jag med min exman att jag skulle komma och hälsa på. Vilket blev en fin stämning. Vi delade på sysslorna där hemma. Jag hjälpte min son och hans pappa med att sätta på en skopa på deras traktor. Gav beröm för att min son var duktig på köra traktor.

Hjälpte min äldsta dotter med att hänga tvätten som låg i maskinen.

Idag när jag var hos min glädjespridande kurator och vi gick igenom lite anteckningar så pyssla jag på min lilla bok jag fick inspiration till att göra en egen pstd dagbok för anteckningar.

Så när jag kom hem så satte jag ner och gjorde denna bild från sidan jag pysslade med.

Slutligen av vårt möte sa min kurator i nån liknelse: Hemuppgift: Sätta gränser, ta i mot stöd. Lyser att jag är glad. Ser inte vad jag skrev i anteckningen men nått i den stilen är det i alla fall.

Slutligen vill jag bara lägga upp denna fina bild.

 

Tanken med bilden är den att säger man typ alltid " vi får se" så är risken ganska så att man till slut hamnar i tråkigheter. Som i mitt fall när jag hamna där på psyk igen i våras. Så nu gör jag min läxa och jag går hos kuratorn. Vågar sätta ner foten och säga stopp. Även om det svider i andras hjärtan. Men jag kan inte hjälpa andras missuppfattningar. Vill de ta skräp och må dåligt är det det derad problem inte mitt. 

Kram på er.

Googlade:

Googlade och läste lite om hur anhörig ska kunna hjälpa en med Pstd.
Fann denna länk:
http://www.andrasprak.su.se/polopoly_fs/1.47861.1326708231!/PTSD_vuxenstuderande.pdf

I och med den så kom jag tänka på mitt nyckelhål igen. Ni vet den som säger " Inte titta". Jag kom att minnas en händelse tror jag gick i ettan eller tvåan. När vi skulle ha gymnastik. Killarna brukade spoinera på oss tjejer via nån slags väntil mellan tjejernas och killarnas omklädersrum. Jag minns jag blev väldigt ledsen över de hade sett min kropp och vågade knappt inte byta om när det var gymnastik.
Efter upprepande och lyhörd mot läraren så fick jag gå tio minuter före de andra och duscha.
En annan gång. Jag hade börjat i trean. Och de hade såna där bås på toan så man kan kika över till nästa bås. Ett tillfälle kom klassens pajas in och ställde sig på toastolen och spionera på mig. Jag blev så rädd och efter det vågade jag inte gå på toa på rasterna utan gick så långt att jag kissade på mig. Efter det så fick läraren upp ögonen och jag fick gå på toaletten före innan vi skulle få ha rast.

Diagnoskriterier för posttraumatiskt stressyndrom, PTSD

Diagnoskriterier för posttraumatiskt stressyndrom, PTSD
Kategori: Terapi och självhjälp

Posttraumatisk stressyndrom, PTSD, kan drabba en person som varit med om en svår händelse, som inneburit livsfara eller allvarlig kränkning av den personliga integriteten, så som överfall eller misshandel, olyckor eller katastrofer, våld i nära relationer, barnmisshandel, hållits i fångenskap, sexuella övergrepp eller våldtäkt, svåra upplevelser under intensivvård, en svår förlossning, tortyr, terroristattacker och krig.
Symptom på posttraumatiskt stress delas in i tre huvudkategorier
1.  Återupplevanden av den traumatiska händelsen, vilka stör ens dagliga aktiviteter
 * Flashbacks, d.v.s återblickar av händelsen, där traumat utspelar sig om och om igen
* Upprepade, upprörande minnen av händelsen
  * Upprepade mardrömmar om händelsen
* Starka, obehagliga reaktioner på situationer som påminner om händelsen
  2.   Undvikande
 * Känslomässig avstängdhet, eller känsla av likgiltighet
   * Känsla av isolering, avskildhet från andra
  * Kan inte minnas viktiga aspekter av traumat
 * Brist på intresse för normala aktiviteter
  *  Visar mindre av sina känslor
  *  Undvikande av platser, människor eller tankar som påminner om händelsen
   * Känsla av att inte ha någon framtid
   3. Upphetsat känsloläge
      * Koncentrationssvårigheter
      * Lättskrämd
       * Överdriven reaktion på sånt som skrämmer
       *  Överdriven vaksamhet
       *  Irritation och/eller vredesutbrott
       *  Problem med att somna och/eller att förbli sovande (en hel natt)
Det är även vanligt att man lider av skuldkänslor förknippade med händelsen.
Följande symptom kan också ingå, vilka är typiska för ångest, stress och spänningar:
*   Ett agiterat tillstånd
   *  Yrsel
   *  Svimning
    * Hjärtklappning
   *  Huvudvärk

Differentialdiagnoser och samsjuklighet:
* DESNOS (disorder of extreme stress, not otherwise specified)
 *  C-PTSD d.v.s. komplex traumatisering
    * Anpassningsstörning
    * Akut stressreaktion
    * Maladaptiv stressreaktion, eller traumatisk krisreaktion
   *  Posttraumatisk depression
   *  Egentlig depression
    * Dissociativa störningar
   *  Reaktiv psykos, eller hysterisk psykos
    * Traumatisk sorg (patologisk sorg)
   *  Somatoforma syndrom
   *  Personlighetsförändring
   *  Alkoholmissbruk eller annat missbruk (självmedicinering)

Diagnoskriterier enligt ICD-10 (F43.1)
A.  Exposition för en belastande händelse eller situation (kort- eller långvarig) av exceptionell hotande eller katastrofal natur, som mest troligt skulle orsaka allvarlig stress hos de flesta människor.
  B. Det måste finnas att ihållande minne eller återupplevande av den belastande händelsen såsom återblickar (flashbacks), levande minnen, återkommande drömmar eller upplevelse av stress vid omständigheter eller händelser, som påminner om den belastande händelsen.
  C. Patienten måste uppvisa ett verkligt eller önskat undvikande av omständigheter som påminner om eller associerar till den belastande händelsen. Detta beteende skall inte ha funnits före expositionen för belastningen.
    Något av följande måste finnas:
* Oförmåga att minnas, partiellt eller totalt, några viktiga aspekter av tidsperioden då den belastande händelsen inträffade.
 * Ihållande symtom på ökad psykologisk sensitivitet och arousal, som inte fanns före expositionen och som visar sig enligt två av följande:
        * sömnsvårigheter
            * irritabilitet eller utbrott av ilska
            * koncentrationssvårigheter
          *   hypervigilans (vara på sin vakt, i spänd uppmärksamhet)
            * förstärkt ”startle response”, skrämselreaktioner
 E. Kriterierna B, C och D måste alla vara uppfyllda inom sex månader från den belastande händelsen. Vid några tillfällen kan man även inkludera tillstånd med fördröjd debut, mer än sex månader, men då skall detta klart specificeras.

Diagnoskriterier enligt DSM IV (309.81)
A. Personen har varit utsatt för en traumatisk händelse där följande ingått i bilden:
  1.  personen upplevde, bevittnade eller konfronterades med en händelse eller en serie händelser som innebar död, allvarlig skada (eller hot om detta), eller ett hot mot egen eller andras fysiska integritet.
   2. personen reagerade med intensiv rädsla, hjälplöshet eller skräck. Obs: Hos barn kan detta ta sig uttryck i desorganiserat eller agiterat beteende.
   B. Den traumatiska händelsen återupplevs om och om igen på ett eller fler av följande sätt:
  1. återkommande, påträngande och plågsamma minnesbilder, tankar eller perceptioner relaterade till händelsen. Obs: Hos små barn kan teman eller aspekter av traumat ta sig uttryck i återkommande lekar.
  2. återkommande mardrömmar om händelsen. Obs: Hos barn kan mardrömmar förekomma utan att innehållet klart uttrycker händelsen.
 3. handlingar eller känslor som om den traumatiska händelsen inträffar på nytt (en känsla att återuppleva händelsen, illusioner, hallucinationer och dissociativa flashbackupplevelser, även sådana som inträffar vid uppvaktandet eller under drogpåverkan). Obs: Hos små barn kan traumaspecifika återupprepande handlingar förekomma.
  4. intensivt psykiskt obehag inför inre eller yttre signaler som symboliserar eller liknar någon aspekt av den traumatiska händelsen.
 5. fysiologiska reaktioner på inre eller yttre signaler som symboliserar eller liknar någon aspekt av den traumatiska händelsen.
C. Ständigt undvikande av stimuli som associeras med traumat och allmänt nedsatt själslig vitalitet (som inte funnits före traumat) enligt tre eller fler av följande kriterier:
 1. aktivt undvikande av tankar, känslor eller samtal som förknippas med traumat.
   2.  aktivt undvikande av aktiviteter, platser eller personer som framkallar minnen av traumat.
2.  oförmåga att minnas någon viktig del av händelsen.
 3.  klart minskat intresse för eller delaktighet i viktiga aktiviteter.
  4. känsla av likgiltighet eller främlingsskap inför andra människor.
 5. begränsade affekter (t ex oförmåga att känna kärlek).
 6.  känsla av att sakna framtid (t ex inga särskilda förväntningar på yrkeskarriär, äktenskap, barn eller att få leva och åldras som andra).
 C. Ihållande symtom av överspändhet (som inte funnits före traumat), vilket indikeras av två eller fler av följande kriterier:
1.  svårt att somna eller orolig sömn.
 2. irritabilitet eller vredesutbrott.
  3.koncentrationssvårigheter.
    4. överdriven vaksamhet.
   5.  lättskrämdhet.
 E. Störningen (enligt kriterium B, C och D) har varat i mer än en månad.
F. Störningen orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

Specificera om:
Akut: symtomen har varat mindre än tre månader.
Kroniskt: symtomen har varat tre månader eller längre.

Specificera om:
Med försenad debut: symtomen debuterade minst tre månader efter traumat.

Källa; http://vuxnabarn.nu/terapi-och-sjalvhjalp/diagnoskriterier-for-posttraumatiskt-stressyndrom-ptsd/

Kom och tänka på !

Kom och tänka på ett par nya händelser ja varit med om i mitt liv. Det första är när jag var ca 17 år. Jag var tsm med en snubbe. Och fick veta att han var tsm med en annan. Jag blev jätteledsen när jag såg dem. Det börja med att jag ryckte av hans keps som hon hade på sig på vägen hem från skolan. Senare på veckan en onsdags kväll fick jag tag på henne på discot vi brukade gå på. Och drog henne i håret av ilska. Vet inte vem som tog mig bort men tror det var min bästa vän som senare genom åren blev min svägerska.

Det sluta inte inte där. Utan på torsdagen kom han min pojkvän och jag stack i väg. Efter mig kom min bästa killkompis och drog ner mig från tågrälsen och sa nått i stil med " fattar du ingenting det är mig hon vill bli tsm med. Därför tog hon din pojkvän."

Nått år senare var det samma sak igen. Min pojkvän hade ljugit för mig och påstått att han skulle ha barn med någon annan osv. Men då var det typ slut mellan oss i ett par månad och jag hade träffat en annan. Men han fortsatte att trakassera mig och få mig ur balans så jag gjorde slut med han jag var med. Vi var åter på det där discot när allt börja igen och jag blev så arg att jag kasta mig på honom bakifrån och fick ner han på marken. Men han var starkare än jag så han slog till mig. Efter det så grät jag i min pojkväns famn på vägen hem. Vet inte om han försökte att gå i mellan.

När jag sista året gick på gymnasiet var jag livrädd att han skulle komma in genom porten där jag gick. Minns jag ofta stod och såg ut över skolgården. I bland hände det att jag fick syner att jag såg honom. Men han hade slutat då. Minns den dagen då vi skulle flytta upp till heden. Jag blev så glad eftersom jag mådde verkligen inte bra där på min gamla skola.

Och jag återhämta mig skapligt efter det. Men så kom sommarlovet och mitt avslut på gymnasiet. Det börja med att jag blev jättenervös och låste in pappas bilnycklar, jobba som en galning för att slippa vara hemma. När jag var hemma trakassesa min fd pojkvän på telefon och sak samma gjorde min dåvarande pojkvän. Samt att jag blev tröttare och tröttare och min pappa bråkade med mig om allt. Till slut fick jag nog och köpte ut öl och överdoserade medicner.

Att jag kom och tänka på de här händelserna var och är att beblandar jag mig med fel sorts människor så kan det leda till dramatiska saker. Som i slutändan kan skada. Inte bara mig utan även andra i min omgivning.

Återhämtning

Återhämtningfasen.

Är helt slut i kroppen av den senaste händelsen. Den som började i fredags med det där med erkännandet av mitt äldsta barn. Därefter blev allt bara värre och värre. Och utlöste en stress som var dess like. Räckte bara med fel smsord från en nära vän så var inpulsen där igen. skadade mig själv igen.

Så nu bad en annan nära väntill  mig att jag inte ska träffa dem som utlöste händelsen på ett tag.

Men hur och vad kan nån hjälpa mig eller andra med Pstd ?

Svaret jag googla fram var:

1. Att hjälpa en när och kär med PTSD

Att bli bättre tar tid. Även professionell behandlingen av PTSD tar tid. Ha tålamod med den takt som återhämtningen sker i och lyssna på din närstående med sympati. En person med PTSD kan behöva prata om den traumatiska händelsen om och om igen. Detta är en del av läkningsprocessen, så undvik frestelsen att säga till din anhöriga att ”sluta älta det förflutna” och att ”gå vidare”.

2. Försök att förutse och förbereda dig för ”triggers”. En ”trigger” vid PTSD är något som aktiverar de traumatiska minnena. Vanliga utlösande faktorer är årsdagar av händelser, människor eller platser som förknippas med traumat, objekt, ljud eller lukter. Har traumat bestått av fysiska övergrepp kan sex, annan fysisk aktivitet eller beröring utlösa traumatiska minnen. Har man blivit överfallen med kniv kan knivar vara en trigger. Om du är medveten om vad som kan orsaka en upprörd reaktion kommer du att vara bättre rustad att stötta och hjälpa din kära att lugna ner sig. 

3- Ta inte symptom på PTSD personligt. Vanliga symptom på posttraumatiskt stressyndrom innefattar känslomässig avtrubbning, ilska och social tillbakadragenhet. Om din nära och kära verkar frånvarande, irriterad, eller avstängd, kom ihåg att detta inte har något med dig att göra, eller med ert förhållande.

4. Försök inte tvinga din nära och kära till att prata om det traumatiska. Det kan vara mycket svårt för personer med PTSD att tala om sina traumatiska upplevelser. För vissa kan det till och med göra saken värre. Försök aldrig att tvinga din närstående till att öppna upp sig. Men låt honom eller henne veta att du finns där när han eller hon själv är beredd att prata.

Det stod också om det här på den sidan jag hittade:

Posttraumatiskt stressyndrom i familjen

Om en nära anhörig har posttraumatiskt stressyndrom är det viktigt att du tar hand om dig själv och ser till att få extra stöd för egen del. PTSD kan vara en tung belastning för familjen. Det kan vara svårt att förstå varför din nära och kära inte öppnar upp sig för dig, varför han eller hon är mindre tillgiven och mer instabil. Symptomen på PTSD kan också resultera i arbetslöshet, missbruk och andra stressande problem.

Att låta din familjemedlem med PTSD dominera ditt liv och bortse från dina egna behov är ett bombsäkert recept för utbrändhet. För att kunna ta hand om din nära och kära måste du först ta hand om dig själv. Det är också bra om du lär dig allt du kan om posttraumatiskt stressyndrom. Ju mer du vet om symptomen och behandlingsalternativen, desto bättre rustad du kommer att vara att hjälpa din nära och kära och se saker och ting ur ett hälsosamt perspektiv.

Så utgör inte agg mot nån som har pstd. Fel saker, fel sorts ord kan skada personen rejält. Det kan gå så långt att en person med pstd kan ta sitt liv om inte man hanterar en med pstd på rätt sätt.

Nu var det bara en sårskorpa den här gången. Men ska jag vara helt ärlig så hade jag planer att ta resterande mediciner jag hade i min dosett med mig till min nära vän. Men gjorde det inte. Antagligen att jag såg fram till klockan skulle bli fyra så jag fick krama min nära vän igen.

Och när klockan närma sig strax efter fyra så smsa hon och fråga om jag ville möta henne på vägen. Så det gjorde jag för hon visste att det var bästa medicinen.

Det är svårt för närstående och sånt att förstå det här med pstd om de själva inte varit med om det eller är själva mitt i det. Men jag har typ erfarenheter. Eftersom jag själv har känt till i en längre tid att jag har nån form utav det. Men ändå svårt att ta det till mig. Eftersom jag har så svårt att öppna mig, och hantera min ångest, känslor och allt det där.

Därför är det mycket viktigt att jag inte utsätter mig för stress och är jag så pass dålig en dag så bör man se upp så jag inte blir mer stressad eftersom d säger det bara pang.

Detta är nattbarn..och det är här jag skriver om allt som  berör inte bara mig utan också andras hjärtan.

Kram på er.

 

Från gråt till leende !

I fredags avslöja jag en hemlighet som jag inte ens hade tänkt på. Hur jag kom ihåg detta nu och inte förr. Vet jag inte. Men hur jag kom och tänka på den händelsen var att jag länge har haft svårt att bemöta min äldsta dotter ända sen hon var nyfödd.

Och det är något som jag funderat på mellan åren. Men som jag inte har förstått. Och som jag har fått förklarat för mig att det också en del av pstd. I och med att jag var väldigt dålig under större delen av graviditeten.

Idag berätta jag lite kort om det här för min kurator. Hon sa nått med att: Att det aldrig är ens mammas fel att få förlossningsdeperaton, utan det är personalen som bär ansvaret att se till at mamma och barn mår bra.

I och med detta insåg jag nu efteråt med att även efter min dotter föddes fick jag sån oerhört svår huvudvärk och höll på svimma. Jag kände att jag snabbt måsta rulla in min dotter till sköterskorna på Neo och berätta att jag hade rejäl huvudvärk. Så ja jag måsta vila. De tog hand om henne medans jag ringde ner på bb och berätta vad som hänt. De sa till mig att åka hem, ta med en amningspump och vila. Och återkomma dagen efter. Var först då jag kom hem och börja prata om min dotter som jag kände jag mådde bra. Och att jag saknade henne jättemycket. Men ändå kändes det jobbigt att träffa henne igen. känd mig mager, konstig och våga knappt visa mig för nån närstående.

Rädd att de skulle se mig som ett vandrande lik. Hur som helst känns det bra att fått dela med mig av det här.

Kram på er alla läsare.

En dag i taget i Al-anon

Dagen är 3 augusti.

Ibland kommer jag på mig själv med att vara så engagerad i vad någon annan gör och var och varför, att mina egna tankar skapar fullkomligt kaos för en ny ärlig självrannsakan. Om jag trots denna insikt struntar i det kommer jag att bli offer för ett brutalt uppvaknade.

Jag ska inte glömma att min viktigaste uppgift är att arbeta med att förändra mitt eget sätt att tänka. Om jag ska lyckas i mina strävanden att bli en bättre människa, beror på detta. Så gör även övriga förändringar som jag lägntar efter i mitt liv.

Dagens påminnelse.
Jag kan inte förändra nånting annat än mig själv. Behöver jag förändras ? Om saker och ting går fel eller tycks gå fel, kan det bero på mitt sätt att reagera. Kan jag acceptera att ursprunget till min olycka finns inom mig själv, ger det mig en utmärkt anledning att göra något åt mig. Det är inte lätt, men belöningen överträffar vida förväntningarna.

" Min lycka kan omöjligt bero på om jag lyckas tvina fram förändringarna hos andra. Orsaken till min förtvivlan kan jag heller inte skylla på någon annan än mig själv. "