17 augusti
Ibland glömmer vi hur smärtsamt det var att komma till vårt första Al-anon-möte. Minns vi det förvirrade tankarna, rädslan, osäkerheten? Obehagliga frågor trängdes i huvudet: " Är det rätt att göra så här ? - Vad ska han säga om han fått veta ? - Drar jag vanära över familjen genom att låta det komma ut att min man, barnens far, dricker för mycket ? . Vad händer om någon berättar att jag varit här ?"
Vi blev lugnade av att upptäcaa att Al-Anon har en anonymitetprincip som ger oss skydd. Alla medlemmar är införstodda med att, ingenting som sägs på mötena får någonsin nämnas utanför möteslokalen. Speciellt viktigt är att överhuvudtaget inte nämna några namn.
Dagens påminnelse
Den som kommer ny till Al.Anon känner sig genast trygg och säker när hon får veta att hon kan tala fritt, utan rädsla för nånting ska föras vidare. Vi är skyldiga att ge varandra denna försälran och trygghet. Våra traditioner påbjuder det och vi har själva ett personligt behov av skydd mot ansvarslöst skvaller.
Jag ska dagligen påminna mig själv att jag måste vakta på mina tunga så att jag inte avslöjar någonting som berör en Al.Anon eller AA.medlem.
Tolfte traditionen: " Anonymiteten är den andliga grundvalen för alla våra traditioner och påminner oss ständigt om att sätta princip före person."
Jag själv berättar:
Jag minns det som igår det där medberoendemötet. Jag kände mig nyfiken och tacksam men också motvilligt berätta för en hop skara om min familj. Endel kände mig och en del kände inte mig. Minns tredje gången jag satt där och kände bara jag ville rusa därifrån. Det var inte jag som var problemet utan det var han jag levde med som var det stora problemet. Idag 2016 kan jag känna att jag hade rätt. Det var inte jag som skulle se till att gubben inte misshandla mig, inte drack osv. Eller bytte ut alkoholen mot jobb eller annat missbruk.
Den terapeften hade nog inte ens kunskapen att sitta där och anklaga sina klienter så som hon gjorde. Det sluta med att jag en kväll kasta in handduken. Då hon sa att jag skulle hem och prata med gubben. Och fråga mig själv om jag älskade honom. vilket jag tydligen aldrig gjort.
Pga att på den tiden jag blev tsm med honom mådde jag verkligen inte bra. Jag var förföljd av min exsambo, besviken på min dåvarande bästa vän, ensam och längtade hem eftersom jag bodde av andra sidan av Hälsingland.
Nåja det är historia det kapitlet nu.
Ibland glömmer vi hur smärtsamt det var att komma till vårt första Al-anon-möte. Minns vi det förvirrade tankarna, rädslan, osäkerheten? Obehagliga frågor trängdes i huvudet: " Är det rätt att göra så här ? - Vad ska han säga om han fått veta ? - Drar jag vanära över familjen genom att låta det komma ut att min man, barnens far, dricker för mycket ? . Vad händer om någon berättar att jag varit här ?"
Vi blev lugnade av att upptäcaa att Al-Anon har en anonymitetprincip som ger oss skydd. Alla medlemmar är införstodda med att, ingenting som sägs på mötena får någonsin nämnas utanför möteslokalen. Speciellt viktigt är att överhuvudtaget inte nämna några namn.
Dagens påminnelse
Den som kommer ny till Al.Anon känner sig genast trygg och säker när hon får veta att hon kan tala fritt, utan rädsla för nånting ska föras vidare. Vi är skyldiga att ge varandra denna försälran och trygghet. Våra traditioner påbjuder det och vi har själva ett personligt behov av skydd mot ansvarslöst skvaller.
Jag ska dagligen påminna mig själv att jag måste vakta på mina tunga så att jag inte avslöjar någonting som berör en Al.Anon eller AA.medlem.
Tolfte traditionen: " Anonymiteten är den andliga grundvalen för alla våra traditioner och påminner oss ständigt om att sätta princip före person."
Jag själv berättar:
Jag minns det som igår det där medberoendemötet. Jag kände mig nyfiken och tacksam men också motvilligt berätta för en hop skara om min familj. Endel kände mig och en del kände inte mig. Minns tredje gången jag satt där och kände bara jag ville rusa därifrån. Det var inte jag som var problemet utan det var han jag levde med som var det stora problemet. Idag 2016 kan jag känna att jag hade rätt. Det var inte jag som skulle se till att gubben inte misshandla mig, inte drack osv. Eller bytte ut alkoholen mot jobb eller annat missbruk.
Den terapeften hade nog inte ens kunskapen att sitta där och anklaga sina klienter så som hon gjorde. Det sluta med att jag en kväll kasta in handduken. Då hon sa att jag skulle hem och prata med gubben. Och fråga mig själv om jag älskade honom. vilket jag tydligen aldrig gjort.
Pga att på den tiden jag blev tsm med honom mådde jag verkligen inte bra. Jag var förföljd av min exsambo, besviken på min dåvarande bästa vän, ensam och längtade hem eftersom jag bodde av andra sidan av Hälsingland.
Nåja det är historia det kapitlet nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar