söndag 21 augusti 2016

Dumma ångest.

Med dödsångest och nedstämdhet gick jag bort till sjukhuset igen. Pga jag haft ont i svanken, rygg och molande verk i magen en längre tid sen i mitten på april. Inte så de kunde göra en ordentlig undersökning förra månaden då jag besökte sjukhuset för samma besvär. Eftersom jag har urinvägsinflamation visades idag när jag kom dit.

Tog även upp att jag har så ont i lederna att jag har dödsångest var och varannan dag och är en del av min ptsd med som gör jag mår skräp Samt att dras med övervikt för saken inte bättre. Så nu äntligen har sjukvården ställt sig på min sida och jag ska få förhoppningsvis genomgå tarmoperation.

Funderar på om jag ska teckna testamente ifall nått skulle inträffa mig i framtiden. Eftersom jag kommer att efterlämna mig en del saker Och som jag att mina barn ska få ärva efter mig. Vill inte typ det ska bli som med mina andra anhöriga där foton och annat fina saker fördärvas och bränns upp eller säljes.

Men jag hoppas på att operationen går bra och att jag kan få kostnadsråd från rätt sorts folk och att jag kommer på rätt bana igen.

*************************************************************************'
Nu börjar jag ett nytt kapitel i min livsbok och samtidigt så ska jag fortsätta min resa hos kuratorn. Längtar till mina torsdagar och det ger mig hopp och styrka. Även om jag känner varje dag är mig en plåga av dessa dödstankar som bara läcker i min själ. Eftersom jag orkar inte leva med med mig själv.

Minns i tonåren hur mycket jag träna och träna och på somrarna cyklade jag flera mil för att kämpa ner i vikt. En del gånger lyckades jag en del gånger inte.

Ett flertals gånger sluta jag till och med och äta i hopp om att gå ner i vikt. Sen jag fick mina barn har jag inte ens gått ner alls utan bara gått upp.

Orsaken till det här är och förmodar allt elände jag gått igenom i mina år. Känns som jag äts upp inne från och kan inte andas i min kropp. Vet att min man älskar mig för den jag är. Men jag finner ingen glädje i mina ögon och det jag ser på min kropp. Ser den som den där överviktiga kärringen som biter på naglarna och flyr för att väga gå på vågen.

Så jag hoppas nu den snälla Läkaren hör av sig snart så jag kan påbörja operationen.
Skicka en kommentar